Kapitel VI – Skogsbruket m.m.

Kort kärna

Kapitlet behandlar den rättsliga regleringen av skogsbruk i de danska landsbyarna från medeltiden till 1700-talet. Under medeltiden låg byns skog i regel oskiftad till gemensamt nyttjande, men landskapslagarna innehöll detaljerade regler om skydd av inhägnade skogsandelar. Från 1500-talet förbjöds avverkning i oskiftad skog för att förhindra rovdrift, och staten sökte aktivt genomföra delning av alla gemenskapsskogar. Skogsförordningarna från 1670 och framåt reglerade böndernas avverkningsrätt alltmer strikt genom krav på utvisning av träd och skyldighet att plantera ny skog. Olovlig skogsavverkning bestraffades med böter och i svåra fall med kroppsstraff eller förlust av gården.

Historiskt sammanhang

Skogen utgjorde en central resurs för det danska jordbruket under medeltiden och tidig modern tid -- den levererade timmer, ved, gärdsel (stängselvirke), ollonbete för svin och råmaterial för träkol. Allt efter som befolkningen växte och uppodlingen bredde ut sig blev skogarna allt knappare, vilket ledde till en långvarig kamp mellan å ena sidan böndernas behov av skogsråvaror och å andra sidan kronans och godsägarnas strävan att bevara skogsbeståndet. Denna spänning avspeglas i en alltmer detaljerad lagstiftning som sträcker sig från de medeltida landskapslagarna (SKL, EsjL, VsjL, JL) via 1500-talets recesser till Danske Lov (1683) och de specialiserade skogsförordningarna under 1600- och 1700-talet.

Sammanfattning av texten

VI.I Landskapslagarna

Landskapslagarna behandlar skogsbruket utifrån två huvudkategorier: inhägnad (skiftad) skog och gemensam (oskiftad) skog.

Inhägnad skog (SKL). Skånska lagen innehåller utförliga regler om en mans inhägnade skog (hægnæth). Det var förbjudet att hugga i annans inhägnade skog (SKL 191), avbarka träd (SKL 194) eller ta löv till foder (SKL 194). Skogsägaren kunde kräva pant av en skogstjuv som greps vid stubben (SKL 192). Detaljerade regler fanns även om bisvärmar (SKL 196–98) och rävjakt (SKL 202–03). Vittnesbörden om huruvida skogsandelarna verkligen var fysiskt inhägnade är motstridande -- vissa bestämmelser förutsätter passage genom skogen (SKL 193, 201, 207), medan andra tyder på inhägnad (SKL 206 om upptagning av inträngande svin).

Ensamägoskog. Begreppet enemærkeskov -- framför allt känt från Jylland -- motsvarade den skånska hägnade skogen. Ensamägoskogarna tillhörde särskilt godsägarna, som ville utesluta kringliggande bönder av jakt- och ollondriftsintressen.

Gemensam skog. I den oskiftade gemenskapsskogen hade alla lottinnehavare fri nyttjanderätt (SKL 208, AS 120). En man som fällde träd och märkte det behöll rätten i år och dag. Ingen fick ge en främling rätt att hugga utan alla bymäns samtycke (EsjL II:58).

Skifte av skog. De som ville uppodla kunde tvinga de andra till repning av skogen (SKL 71). EsjL II:56 föreskrev att skogen inte skulle skiftas efter solskiftet utan med hänsyn till kvalitetsskillnader. Enligt Thord Degns artiklar fick en gång skiftad skog aldrig mer repas.

VI.II Tiden efter ca. 1500

1. Avverkning i oskiftad skog. Christian IV:s landsrätt 1521 § 108 förbjöd avverkning av ek och bok i oskiftad skog. Reces 1551 § 8 utvecklade regeln: oskiftad skog ska vara i fred tills den blivit skiftad och repad. Olovlig avverkning likställdes med hugst i ensamäga. Rättsfall belyser tolkningsproblem -- rettertingets dom 1589 (Jørgen Daa mot fru Anne Abelgaard) och bönderna i Sørup 1615 som berörde gränsdragning mot böndernas fria bruk av fälledsjord.

2. Repning av skog. Riksmyndigheterna sökte aktivt genomföra skogsskifte. Handfästningarnas löfte om repningsrätt gällde även skogar (DL 5–10–11). Krongodsets skogar beordrades skiftade (Silkeborg/Alling 1552, Aalholm 1553, Snæserod 1621). Skogsförordningarna 1680 och 1687 krävde delning av kronans skogar. Trots Thord Degns förbud mot omrepning vittnar domstolspraxis om att omrepning förekom, dock med villkor att den som förhugget sin del först måste uppfreda den.

3. Skydd av skogen. Skyddsreglerna riktade sig mot tre grupper:

Kronans arrendatorer: Kungens fogdar skulle tillse att skogarna inte förhuggdes; bönder fick bara hugga utvisade träd (reces 1537 § 27). Förhuggen skog kunde leda till avhysning (reces 1551 § 9).
Jordegna bönder: Fick bruka skogen till ollondrift och ta vindfällen, men inte hugga timmer utan utvisning (Christian II:s landsrätt § 105, 107). Rettertingsdomen 1620 (Sørup) slog fast att bönderna hade rätt till ved för nödtorft men måste ha övrighetens tillåtelse.
Skogsförordningarna (1670--): Alla skogsägare ålades att vårda och nyplantera skog. Självägarbönder fick hugga till nödtorft (frdn. 1680 § 30), men kunde förlora gården vid överträdelse (frdn. 1681). Adelns avverkningsrätt begränsades efter godsets storlek (frdn. 1733 § 38).

Bysstadgar (vedtægter) kompletterade skogslagstiftningen med lokala regler, bl.a. förbud mot att sälja träd till utombysman och krav på gemensamt beslut om avverkning.

4. Olovlig skogsavverkning. Avverkning i annans skog straffades enligt landskapslagarna som rån eller stöld. Kyrklig bannlysning användes ibland mot skogstjuvar. Skogsförordningen 1733 stadgade böter på 3–20 riksdaler; obemedlade kunde straffas med trähäst, spansk kappa, fängelse på vatten och bröd eller tvångsarbete på Bremerholm. Arrendatorer kunde avhysas från gården.

Nyckelbegrepp

Rebning / repning (rebning) -- Uppmätning och fördelning av jord eller skog med rep
Enemærkeskov / ensamägoskog (enemærkeskov) -- Skog i enskild ägo, undantagen från gemensamt bruk
Hægnæth / inhägnad skog (hægnæth) -- Skog omgiven med hägnad som markerar enskild besittning
Innam / upptagning (innam) -- Beslagtagande av djur som trängt in på annans mark
Oldendrift / ollondrift (oldendrift) -- Svinbete under ekar och bokar i skogen
Udvisning / utvisning (udvisning) -- Myndigheternas anvisning av vilka träd som fick fällas
Vedstort (vedstort) -- Stöld av ved, straffad som rån
Bymaal / bymål (bymaal) -- En gårds andel i byns gemensamma tillgångar
Kvarstad (kvarstad) -- Rättsligt beslag; förbud att förfoga över egendom
Boslod / boslott (boslod) -- Andel i boets lösöre
Skovforordning / skogsförordning -- Särskild lag om skogsbruk (första 1670)

Geografiska namn

Skaane / Skåne -- Danskt landskap, nu i Sverige
Jylland -- Jylland, Danmarks fastland
Sjælland -- Själland, Danmarks största ö
Lolland -- Ö söder om Själland
Fuglse herred -- Härad på Lolland
Sørup -- By i Fuglse härad, Lolland
Frejløv -- By på Lolland
Aalholm len -- Kungligt län på Lolland
Silkeborg slot -- Kungligt slott i Jylland
Alling kloster -- Kloster nära Silkeborg
Vordingborg -- Kungligt län på Själland
Tryggevælde -- Kungligt län på Själland
Skanderborg len -- Kungligt län i Jylland
Sønderjylland -- Sydligaste Jylland (Sönderjylland)
Lumby -- By i Odense amt, Fyn
Horne -- By i Svendborg amt, Fyn
Aabo syssel -- Administrativt distrikt i Jylland
Snedinge -- Gods på Själland
Bremerholm -- Flottstation i Köpenhamn, använd som straffarbetsplats
Wisstorpmark, Syfningsmark, Skougsmark -- Ensamägor tillhörande Århus kanikarna

Begreppslistan

Danskt begrepp	Svensk översättning	Förklaring
alminding	allmänning	Gemensam mark utanför byn
birkeret	birkerätt	Särskild domstolsrätt för gods
bolskifte	bolskifte	Jordfördelning baserad på bol (gårdsenheter)
brøstholden	brösthållen	Förfördelad, som fått för lite vid skifte
bymaal	bymål	Gårdens andel i byns tillgångar
boslod	boslott	Andel i boets lösöre
enemærkeskov	ensamägoskog	Skog i enskild ägo
fælled	samfällighet	Gemensamt nyttjad mark
gærdsel	gärdsel	Virke till stängsel
haandfæstning	handfästning	Kunglig ed vid tillträdet
hartkorn	hartkorn	Skatteenhet baserad på jordens avkastning
hægnæth	inhägnad	Markering av enskild besittning
hjemmelsbøder	hemulsbötter	Böter för otillräckligt rättsligt stöd
innam	upptagning	Beslagtagande av inträngande djur
jordegne bønder	jordegna bönder	Självägande bönder under kronans överhöghet
kvarstad	kvarstad	Rättsligt beslag
lensmand	länsman	Kunglig ämbetsman i ett län
oldendrift	ollondrift	Svinbete under ek och bok
ran	rån	Öppet tillgrepp av annans egendom
rebning	repning	Uppmätning och fördelning med rep
reces	recess	Riksdagsbeslut med lagkraft
retterting	retterting	Kungens högsta domstol
skovfoged	skogsfogde	Skogvaktare
skovforordning	skogsförordning	Lag om skogsbruk
skovskel	skogsskillnad	Gräns mellan skogsandelar
solskifte	solskifte	Jordfördelning efter tomtens läge i förhållande till solen
sædegaard	sätesgård	Adelns huvudgård
udvisning	utvisning	Myndighetens anvisning av vilka träd som fick fällas
vedstort	vedstöld	Stöld av ved
vedtægt	stadga	Lokal byordning
vindfælder	vindfällen	Träd som fallit av storm

Sjätte kapitlet. Skogsbruket m.m.

I. Landskapslagarna

I de föregående två kapitlen har några centrala rättsområden belysts, vilka knyter an till de två huvudnäringarna, jordbruk och boskapsskötsel. Det har inte på något sätt varit avsett att ge en uttömmande framställning av de rättsfrågor som knyter an till lantbrukets huvudnäringar, utan framställningen har uteslutande haft till syfte att bilda den nödvändiga bakgrunden för förståelsen av jordfällesskapets och byalagets huvudproblem. Till denna bakgrund hör emellertid också en viss kännedom om den skogsdrift som på så många områden var en förutsättning för utövandet av lantbruket.

I föreliggande kapitel är det därför avsikten att belysa några enskilda problem i samband med bymännens tillgång till skogsavverkning. Frågan om rätten till de utanför byarna liggande allmänningsskogarna (almindingsskove) kommer inte att behandlas, och föremål för framställningen är därför enbart de skogsområden som tillsammans med landsbyns åkerjord tillhörde den eller de berörda godsägarna eller självägarna.

Man kan utgå från att fastställandet av skogsskillnaden (skovskellet) först har skett långt senare än avgränsningen av den uppodlade marken, och fördelningen av byns skog mellan de enskilda jordägarna hör till en ännu senare tidsperiod. Under medeltiden har huvudregeln otvivelaktigt varit den att byns skog låg oskiftad och orepad (urebet, dvs. inte uppmätt med rep) till byns gemensamma nyttjande, men landskapslagarna har bara i mindre grad sysslat med reglerna angående nyttjande av sådana oskiftade gemenskapsskogar, medan det däremot finns ingående regler om skydd av en mans tillskiftade skogsandelar. Kanske ser vi här ett vittnesbörd om att repning (rebning, dvs. uppmätning och fördelning med rep) av skogarna är ett förhållandevis nytt fenomen på landskapslagarnas tid.

SKL innehåller utförliga regler om en mans inhägnade skog (hægnæth). Man får inte hugga i en mans inhägnade skog (SKL 191), och om skogsägaren griper en skogstjuv vid stubben kan han kräva pant av honom till säkerhet för böterna (SKL 192). Man får inte heller barka av träd i en annans inhägnade skog (SKL 194) eller hugga grenar för att använda lövet till foder (SKL 194, jfr. AS 114). Vidare ges ingående regler om hur man ska förhålla sig med bisvärmar som flyger in i en sådan skog (SKL 196–98) och angående rävar som förföljs eller grävs ut i skogen (SKL 202–03). Dessa regler visar oss att skogen i dessa fall måste ha varit skiftad mellan bymännen, så att var och en rådde över sin egen del. Beteckningen »hægnæthæ skohæ« tyder närmast på att den enskilde bymannens skogsandel var omgiven med hägnad,[^1] men om sådana inhägnader verkligen har varit vanliga måste det i varje fall senare ha skett en tillbakagång för särbruket (særdriften), ty det källmaterial som står till vårt förfogande från 1500-talet och senare visar att de flesta skogar i Skåne var oskiftade och låg till samfällighet mellan bymännen. Vittnesbörden i SKL är så till vida motstridande, eftersom vissa bestämmelser närmast tyder på att det verkligen fanns hägnad kring de enskilda skogsandelarna, medan andra tyder på motsatsen.

När det t.ex. i SKL 193 tillåts att man hugger träd i en annans inhägnade skog, om man vid färd till vagns genom skogen bryter sin vagnaxel, och när SKL 207 ger tillåtelse att plocka nötter och frukter under färd genom sådan skog och SKL 201 tillåter att man fångar vilda fåglar i skogen, så tyder dessa bestämmelser inte på att skogen är inhägnad. Å andra sidan är SKL 206 kanske ett vittnesbörd om att skogsandelarna verkligen var inhägnade. Det heter i denna lagbestämmelse att om två inhägnade skogar gränsar till varandra och skogsägarna inte kan bli ense om att låta svinen gå tillsammans i bägge skogarna, då ska samma regler gälla om upptagning (innam, dvs. beslagtagande av inträngande djur) som beträffande åkerjord. Kommer främmande svin in på skogsandelen kan de alltså upptas och utlämnas först när de inlöses. Innam är normalt uteslutet när det inte finns hägnad mellan jordarna, jfr. Sjællands landsting 1431, att innam inte kan ske när samfällighet ligger mot samfällighet, betesmark mot betesmark, horn mot horn, men i SKL jämställs alltså en mans skogsandelar med hans inhägnade åkrar.

EsjL II:78, VsjL, Arve- og Orbodemaal, III:23 och JL II:73 innehåller liknande regler om skogsavverkning i annan mans skog som SKL, men saknar de övriga detaljerade reglerna om vad man får och inte får göra i annan mans skog. Enligt de själländska lagarna och SKL kunde vedstort (stöld av ved) högst straffas med tremarksbötter för ran (rån), men JL öppnar möjlighet för att straff för stöld utdöms, om de allmänna förutsättningarna härför föreligger. Någon upplysning om huruvida skogsandelarna var inhägnade eller ej finns inte i de själländska lagarna eller JL. I JL finner vi emellertid i I:53 bestämmelsen om avgränsningen av en mans mark och en annan mans skog, och häri ligger ju, liksom i de själländska bestämmelserna, att repning av skogarna har varit känd. Vidare känner vi framför allt från Jylland begreppet ensamägoskog (enemærkeskov), som motsvarar den skånska hägnade skogen. I Christian II:s landsrätt används enemærkeskov som motsats till oskiftad skog, se nedan s. 201. Ensamägoskogarna tillhörde framför allt från tidig tid godsägarna, som önskade utesluta alla kringliggande bönder från bruket av sin skog. Såväl jaktintressen som det ekonomiska intresset i ollondriften (oldendriften, dvs. svinbete under ekar och bokar) har varit avgörande för denna önskan. Från medeltiden har vi flera vittnesbörd om sådana ensamägor, men det är inget villkor för upprätthållandet av deras karaktär att de var inhägnade. Exempelvis kan nämnas Erik Menveds öppna brev av den 16. 8. 1294, vari han förbjuder invånarna i Aabo syssel att sända sin boskap på bete i Århuskanikarnas ensamägor Syfningsmark, Wisstorpmark och Skougsmark »que enmærky dicitur«;[^2] samt den nedan på s. 207 nämnda bestämmelsen i Erik Menveds privilegier för Skåne.

Landskapslagarna innehåller också regler till reglering av rådigheten över bymännens gemensamma och oskiftade skog. Enligt SKL 208 ska en man som fäller träd i allmänningsskog skära av det i bägge ändar, och när han har gjort det behåller han rätten till trädet i år och dag (aar og dag). Kroman Iuul[^3] antar att bestämmelsen handlar om kungens allmänning och inte om byns skog. Emellertid kallar Anders Sunesen i sitt referat av lagbestämmelsen (AS 120) den berörda skogen för »gemensam lund«, och lagbestämmelsen nämns i samband med andra regler om nyttjande av gemensam byegendom. Vidare bör det erinras om att SKL 71 om uppodling av utmark (overdrev), som ägs av alla bymännen, också använder beteckningen alminding i stället för overdrev i ett fall där det inte råder något tvivel om att den berörda jorden tillhör byns jordägare gemensamt och ingen annan. Med hänsyn härtill hyser jag ingen betänklighet vid att anta att SKL 208 handlar om byns gemensamma skog. Det vore ju också märkligt om det skulle finnas så detaljerade bestämmelser i SKL om inhägnad skog, men överhuvudtaget inget som tydde på förekomsten av oskiftad skog i byns gemensamma ägo. SKL 209, vars närmare förståelse bara möjliggörs av AS 121, fastställer i anslutning till SKL 208 att den som hugger timmer i byns gemensamma skog kan behålla rätten till det huggna trädet även efter förloppet av år och dag, så att den som tillägnar sig timret blir tjuv därför även efter denna frists utgång. Den skånska rätten tycks inte känna någon inskränkning i den enskildes rådighet över gemenskapsskogarna, och Anders Sunesen (120) säger under sitt omnämnande av regeln i SKL 208 att var och en har rätt att bruka den gemensamma skogen som han finner för gott (pro libito suo).

Rådigheten över gemenskapsskogen tillkommer alla som har lott i byn. Denna regel är uttryckligen uttalad i EsjL II:58, enligt vilken ingen kan ge en främling rätt att hugga i oskiftad skog, såvida inte alla bymännen ger honom tillåtelse. Enbart över sin inhägnade lott kan den enskilde fritt råda.

Om man inte kan enas om det gemensamma nyttjandet av skogen måste denna skiftas mellan jordägarna. Härom bestämmer SKL 71 att de män som vill uppodla allmänning, skog, ljunghed eller annan ödemark har företräde framför dem som vill låta den ligga. Och de som vill odla kan tvinga de andra att repa skogen. Vill de inte delta i repningen måste denna ändå genomföras, och de motvilliga kan i sådant fall inte kräva omrepning förrän de själva har uppodlat den jord som vid repningen tillföll dem. Annars skulle de ju genom att kräva omrepning kunna tillägna sig utbytet av de andras arbete.

EsjL II:56 innehåller närmare regler om repning av skog. Medan lagen normalt beskriver ett förfarande som motsvarar det skifte som i litteraturen betecknas som bolskifte, där fördelningen av åkrarna inom varje bol ska bestämmas efter solskiftet, sägs det uttryckligen att skogen inte ska skiftas efter tomtens läge efter solen, ty man tar ofta den sämsta skogen och lägger till den bästa och utjämnar sålunda skillnaden i kvalitet. Var och en kan ta den lott i besittning som han får i skogen, men måste dock vara villig till utjämning med de andra.[^5]

Medan landskapslagarna förutsätter att jord kan krävas omrepad varje gång någon känner sig brösthållen (brøstholden, dvs. förfördelad), berättar Thord Degns artiklar att den skog som en gång har skiftats aldrig mer får skiftas genom repning, även om den tillhörande åkerjorden repas.[^6]

II. Tiden efter ca. 1500

1. Avverkning i oskiftad skog

Medan landskapslagarnas regel i allmänhet torde ha varit den att bymännen var för sig fick bruka sin gemensamma skog efter behov, vänder sig lagstiftningen på 1500-talet mot en sådan fri rådighet. Christian IV:s landsrätt från 1521 förbjuder i § 108 envar att hugga ek och bok i oskiftad skog eller att ge sina bönder lov därtill. Bara på sina egna ensamägor får ägarna eller deras bönder bedriva skogsavverkning. Något utförligare heter det i § 8 i recessen (recessen, dvs. riksdagsbeslutet) 1551, att om det finns flera jordägare till en skog och skogen är oskiftad, då ska skogen vara i fred och det får inte huggas däri vare sig av jordägarna eller andra, förrän skogen blir skiftad och repad, så att envar vet var hans lott är. Vill någon ägare därefter hugga, så får han göra det på sin egen lott. Om någon trots förbudet hugger i oskiftad skog, så får envar av jordägarna åtala honom som om det huggits i ensamäga. Regeln upprepas i reces 1558 § 30 och DL 5–10–24.

Avsikten med denna regel har naturligtvis varit att skydda mot rovdrift från en enskild jordägares sida. Där hela skogen ägs av en enda godsägare finns det inget hinder för att denne kan ge bönderna lov att hugga i skogen, när skogslagstiftningens regler iakttas. När lagbestämmelserna talar om oskiftad skog avses alltså en skog som inte är skiftad mellan jordägarna, inte en skog som ligger som gemensam skog för hela byn när denna ägs av samme man.

Lagstiftningens förbud mot att hugga i oskiftad skog inskärps gång på gång i slutet av 1500-talet,[^7] men ändå tycks det ständigt uppstå tvistigheter. En av orsakerna härtill var kanske att lagstiftningen på en enskild punkt var något oklar, i det att det visserligen uttryckligen var förbjudet att hugga i oskiftad skog, men å andra sidan inbegreps skogsavverkning i den allmänna regeln om bruket av samfälligheten, som fick ske i den omfattning som varje enskild andelsinnehavares lott och del kunde tåla, se ovan s. 161. Detta har i varje fall förvirrat häradsfogden i Fuglse hd., då han avkunnade dom i ett mål som 1589 prövas av rettertinget (rettertinget, dvs. kungens domstol).[^8] Jørgen Daa till Snedinge åtalade fru Anne Abelgaard för olovlig avverkning i en oskiftad skog, men häradsfogden friar henne, då det inte bevisats att hon huggit mer än hennes lott och andel kunde tåla. Lolland-Falsters landsting stadfäster häradstingsdomen. Inför rettertinget anför Jørgen Daa att dessa domar strider mot § 30 i reces 1558 och menar att recessens § 29 om att envar får bruka samfälligheten så vitt hans andel kan gälla bara gäller bete, ollonsvin och fiske, men inte skogsavverkning. Fru Annes ombud hävdar emellertid att det åligger Jørgen Daa att bevisa att denna skog är fridlyst, och menar att fru Anne får bruka samfälligheten så vitt hennes lott kan tåla. Landdomaren hänvisar till att skogen inte var förhuggen och att fru Anne inte huggit mer än sin lott, samt att recessens § 30 inte kan förstås så att man överhuvudtaget inte fick hugga något. Härefter lyder rettertingets dom: Emedan recessen nogsamt fridlyser och kvarstår oskiftad skog, att ingen får hugga däri, så ingen annan fridlysning är nödvändig, och är i denna mening infört i recessen att i fled och fällig ingen skog ska otillbörligt förhuggas och medfares, och vi befinnar samma landstingsdom icke slutgiltigt dömd vara, då har vi funnit samma sak åter komma för landsting och där avdömas, så vitt recessen medför.

Bönderna i Sørup, Fuglse hd., åtalas 1615 för olovlig skogsavverkning i en oskiftad skog,[^9] men hävdar att de har ett gammalt kungabrev som ger dem rätt att hugga, och att de har haft ohindrad avverkning i ålderstid. Rettertingsdomen hänvisar emellertid till att kungabrevet handlar om skogs- och markskillnad men inte om skogsavverkning, och att de andra skogsägarna inte har samtyckt till avverkningen. Bönderna måste därför böta sina hemulsbötter (hjemmelsbøder).[^10]

2. Repning av skog

Från 1500-talet har vi många vittnesbörd om att riksmyndigheterna har sökt genomföra en delning av alla oskiftade skogar mellan de olika jordägarna. Förbudet mot att hugga i oskiftad skog bidrog ju i sig till att främja skogsrepningen, och handfästningarnas (haandfæstningernes) löfte om att inte vilja hindra någon i att få sin jord tillskiftad genom repning gäller även skogarna,[^11] och löftet upprepas i recesserna samt slutligen i DL 5–10–11.

För krongodsets (krongodsets) del utsträcks stora ansträngningar för att få alla skogar skiftade. Sålunda meddelas det i öppet brev av den 12. 6. 1552 att kungen har erfarit att Silkeborg slott och Alling kloster på många ställen har gemenskapsskogar tillsammans, vilket inte längre får äga rum, varför kungen befaller att de ska skiftas mellan jordägarna. Liknande befallning utfärdas den 7. 7. 1553 angående gemenskapsskogarna i Aalholm län och den 11. 4. 1621 angående Snæserod skog, som ligger i samfällighet mellan Vordingborg och Tryggevælde län. Den sistnämnda befallningen går ut på att skogen ska skiftas och repas mellan gårdarna, så att varje gård får så mycket som svarar mot dess kornsådd och höbärgning. Skogsförordningarna av den 31. 8. 1680 och den 13. 9. 1687 bestämmer för kronans skogars del att dessa -- om det inte redan har skett -- ska delas mellan alla de hela och halva gårdar som finns i de omgivande byarna. Dock ska de stora skogarna inte repas, utan här ska tillsättas några skogsfogdar (skovfogder) som utses bland småbrukarna i de omgivande byarna.

Den ovannämnda regeln i Thord Degns artiklar upprepas i åtskilliga privata domssamlingar från 1500- och 1600-talet och refereras här som en oortsfästad och odaterad dom.[^12] Trots denna lagregel har vi emellertid talrika vittnesbörd om omrepning av skog, och sådana omrepningar måste också ha varit erkända av domstolarna, i det att en Viborg landstingsdom som utgick under Mogens Muncks tid -- dvs. omkring 1540[^13] -- fastslår att om någon kräver skogsrepning men har förhugget den del han har i besittning, då bör han inte få annan skog förrän han har uppfredat sin skogsandel, så att den är lika god som de andras.[^14] I överensstämmelse med denna ståndpunkt underkänner rettertinget 1545 en repning av en skog, bl.a. för att några jordägare helt hade avverkat sin andel, medan andra skogsandelar ännu stod fredade.[^15]

Det faller utanför undersökningens uppgift att klarlägga förloppet av skogsrepningarna i de olika trakterna; det ska bara erinras om Troels Finks undersökningar av skogsrepningar i Sönderjylland, som ofta följdes av inhägnad och uppodling.[^16]

3. Skydd av skogen

Allt efter som uppodlingen av landet skred framåt växte faran för att skogarna inom kort helt skulle försvinna. Man har därför tidigt från riksmyndigheternas sida ingripit mot denna hotande utveckling. Ingreppen var dels riktade mot arrendatorerna av kronans gårdar, dels adelns tjänare och dels mot de jordegna bönderna (jordegne bønder, dvs. självägande bönder under kronans överhöghet). Redan i den s.k. Erik Klippings birkerätt 1269 § 45 bestäms att om någon mot herrskapets förbud hugger grönbok eller ek i de fria ensamägoskogarna, får herrskapet fråntaga honom gods till 1 tunna öls värde. Bestämmelsen innehåller även förbud mot att sälja ek och bok. Överträdelser straffas 1. och 2. gången med böter, men 3. gången med förlust av boslott (boslod, dvs. andel i boets lösöre) till herrskapet, emedan det är en tjuvsak.[^17]

Enligt § 27 i reces 1537 ålåg det kungens fogdar och ämbetsmän att tillse att kronans skogar inte blev förhuggna, och bönderna har förmodligen inte fått hugga träd i sina skogsandelar såvida inte länsmannen hade utvisat (udvist, dvs. anvisat) dem träden.[^18] Från denna tid har vi inte direkta lagbestämmelser rörande adelns skogar, men frdn. 14. 5. 1523 och § 9 i reces 1551 tillåter jorddrotten att avlägsna bonden från gården om han förhugger skogen. Enligt § 21 i frdn. 24. 7. 1660, jfr. DL 3–13–21, får ingen bonde hugga i sin gårds tillhörande skogsandel eller hage eller lycka, undantaget vad som utvisas honom av husbonden. Och han ska svara och stå till rätta för samma skogsandel om någon hugger däri utan husbondens vilja, såvida han inte med lagfasta dannemän kan bevisa att andra har huggit det, och vem det är som gjort det, samt att han och skogsfogden inte kunde hindra det. På samma sätt ska förfaras med torvskärning och gärdsel. Vidare bestämmer frdn. 10. 11. 1655, jfr. DL 3–13–22, att bonden i gengäld för de träd som utvisas honom ska uppfostra ny skog och freda för boskapen.

Svårast har det varit att ingripa mot de jordegna bönderna, som ännu på 1500-talet hade en viss självständighet, ehuru de redan då betecknas som kronans jordegna bönder. Christian II:s landsrätt från 1521 tillåter i § 105 de jordegna bönderna att bruka skogen till ollondrift och ta ollonpengar av andra, liksom de får tillgodogöra sig ved av de vindfällen (vindfælder) som ligger på marken, och sälja av alm och björk eller bränna träkol därav, men § 107 förbjuder dem att hugga något annat träd till timmer, såvida inte kungens ämbetsmän har utvisat trädet, och överträdelser av förbudet kan medföra att bonden avsätts från sin gård, som i sådant fall ska överlåtas till den närmaste arvingen som vill hålla skogen vid makt. Otaliga är de påbud som utgår till länsmännen om att tillse att de jordegna bönderna bara hugger i sina skogar i den omfattning länsmännen har utvisat dem träd, och man förstår ju också väl att självägarna har haft svårt att inse att de inte fick bruka sin egen skog som de ville.[^19]

Denna stränga regel, att ingen, vare sig han är arrendator eller självägare, får hugga i skogen utan att länsmannen har utvisat de träd som får fällas, följs överallt med undantag av de skogsrika trakterna i Skåneländernas gränsområden.[^21]

År 1620 har de jordegna bönderna i Sørup, Fuglse härad på Lolland, blivit dömda vid häradsrätten för att de trots förbud har huggit i sin egen skog.[^22] Förbudet är utfärdat av änkedrottningen, och byn måste uppenbarligen ha hört under Aalholm län, som var änkedrottningens livgeding. Med hänsyn till att änkedrottningen har utfärdat förbudet vill landstingsdomaren inte döma i saken, utan hänskjuter den till rettertingets avgörande, varvid han samtidigt framför sin syn på saken. Landsdomaren uttalar för det första att eftersom häradsfogden hänvisar till recessens § 30 såväl som till gode mäns tidigare dom, så befinnes samma lagbestämmelse bara handla om att skogar ska vara fredade tills de blir skiftade, och om någon hugger däri ska de åtalas som om de huggit i ensamäga, men de gode mäns dom säger intet om sådana oärliga tremarksbötter för ensamäga, utan sätter enbart skogen i kvarstad (kvarstad) med undantag av det som länsmannen utvisar. För det andra har häradsfogden funnit bönderna skyldiga att lida straff efter EsjL I:78, men häremot invänder landsdomaren att skadan inte blivit besiktigad, hur många lass det skulle vara, och att nämnda bestämmelse bara handlar om annan mans skog och inte om deras eget ensamäga. För det tredje har häradsfogden frådömt bönderna deras huvudlott i lösöre, men det finns intet i lagen som ger stöd för en sådan dom. För det fjärde har häradsfogden dömt bönderna att vara i Hennes Majestäts nåd och onåd, och denna del av domen får stå fast så länge Hennes Majestäts mandat gäller. Slutligen uttalar landstingsdomaren att när de åtalas för att mista sin fred för att de inte efterkommit häradstingsdomen, så finns det inte stöd härför beträffande avverkning i deras eget ensamäga, och kgl. missiv 20. 3. 1620 säger att ingen ska mista sin fred för en liten förseelses skull.

Inför rettertinget förklarar bönderna att de inte har förhugget skogen och de begär frihet att hugga i sin egen ägandeskog. Landsdomaren förklarar att han inte har funnit något vare sig i lag eller reces som förbjuder självägarbönder att hugga i sin skog till nödtorft, och därför har han inte stadfäst häradsdomen utan hänvisat till kungens retterting. Domen lyder sålunda: Emedan det icke befinnes att fornämnda bönder kan vara förment att få tillgång till skog till nödtorft, och de dock mot högbemälda vår älskliga kära moders förbud har sig understått att motvilligt hugga i samma skog, och det inte allra ödmjukast haft i Hennes Majestäts samtycke, som de borde, då sade vi för rätta att fornämnda bönder var för sig ska böta för sådan deras förseelse och olycklighet 3 mark, vilka böter dock inte ska komma dem på deras ära till någon förklenning ej heller häradsfogdens dom att komma till hinder eller skada på något sätt. Domen slår alltså fast att bönderna får hugga till sitt behov, men de får bara göra det när de har övrighetens tillåtelse. Meningen torde vara att på ett artigt sätt hänställa till Hennes Majestät änkedrottningen att allra högstdensamme inte skulle hindra bönderna från att få det träd de nödvändigtvis behövde, men att bönderna å andra sidan inte fick vara olydiga mot sin övrighets påbud. Man torde våga hävda att domen är en smula förbehållsam i sin slutsats.

Den första skogsförordningen utkom den 20. 10. 1670, och därmed inleddes en rikhaltig lagstiftningsverksamhet på detta område. Skogslagstiftningens historia är ingående skildrad av A. Oppermann,[^23] till vars framställning kan hänvisas. Här ska bara anföras några huvuddrag av denna lagstiftning. I huvudsak behandlar skogsförordningarna enbart de kungliga skogarna, för vilka det ges en lång rad instruktionsbestämmelser delvis av speciell driftsmässig karaktär. Ett mindre antal bestämmelser reglerar även de privata skogsägarnas rådighet över sin skog, såväl godsägare som självägarbönder. Skogsförordningarna bestämmer i allmänhet att alla skogsägare har plikt att odla och uppfostra sin skog med under- och överskog. Det ska årligen planteras ett visst antal träd, och det ska inhägnas en plats till uppfostran av unga träd. Platsens inhägnad och underhåll åligger hela byn. Den tidigare regeln, enligt vilken till och med självägarbönder bara fick hugga efter övrighetens utvisning, ändras, och i § 30 i frdn. 1680, som upprepas i § 32 i frdn. 13. 9. 1687, bestäms att självägarbönder får hugga i sin skog till nödtorft, men om de hugger otillbörligt ska amtmannen förbjuda fri skogsavverkning och påbjuda utvisning i varje enskilt fall. Frdn. 29. 12. 1681 inskärper reglerna för självägareskogar och tillfogar att överträdelse medför att den gård och grund på vilken den avverkade skogen har stått förverkas till kungen. Genom frdn. 13. 10. 1696 ges det på nytt påbud om plantering av ung skog. Regeln om självägarbönders rätt att hugga till nödtorft fasthålls i § 34 i frdn. 26. 1. 1733, men det tillfogos att de inte får sälja något träd från skogen.

För adelsgodset innehåller § 36 i frdn. 1687, § 33 i frdn. 21. 1. 1710 och § 38 i frdn. 1733 den regeln att ingen godsägare som inte har över 200 tunnors hartkorn samlat gods till sin sätesgård (sædegaard) får hugga i sina skogar vare sig till byggnadstimmer, ved eller annat för att sälja, men väl till sin egen och böndernas behov. Adelsskogar som ligger i en landsdel där skogsägaren inte har någon sätesgård behandlas liksom de oadliga självägarskogar, § 34 in fine i frdn. 1733.

År 1533 hade Frejløv bymän på Lolland fått en rettertingsdom för att bara de fick nyttja och bruka en änghage med stående skog. Under hänvisning härtill tillerkänner landsdomaren för Lolland-Falster 1673 bymännen den omhandlade skogsavverkningen, oavsett att skogsordinansen bestämmer att det bara får huggas efter utvisning. Högsta domstolen avkunnar följande dom: Emedan det med herredagsdom för 140 år sedan har avgjorts att Frejløv män har fri skogsavverkning utan utvisning, och många därpå följande kungar har bekräftat detta avgörande, liksom skogen också kallas Frejløv mäns egen skog, och den senast utfärdade skogsförordningen inte förbjuder skogsavverkning i egen, utan enbart i tillskiftade skogar (dvs. den del av kronans skog som den enskilde bonden får bruket av) har härpå för rätta avgjorts att landsdomarens dom bör i alla delar vid makt att bliva.[^24]

I Skåne måste det även för arrendatorernas del[^25] ha varit vanligt att vindfällen tillföll bymännen utan utvisning, i det att vi finner flera stadgar som bestämmer att ingen får ta vindfällen i skogen förrän dessa omsorgsfullt skiftats mellan bymännen efter envars bymål (bymaal, dvs. andel i byn).[^26]

Det är också ganska vanligt att stadgarna innehåller förbud mot att sälja träd, ris eller annan gärdsel till utombys man,[^27] men stadgan för Lumby, Odense amt, 1592 § 10 (DVV I:337) tillåter dock en byman att sälja sin skog, bara han inte för främmande mans vagn på skogen utan själv hugger trädet och kör det till köparen.[^28] I övrigt innehåller stadgarna som regel bara en inskärpning av skogsförordningarnas förbud och påbud, framför allt att ingen får hugga utan husbondens tillåtelse. Enligt stadgan för Horne, Svendborg amt, 1559 § 8 (DVV V:45) krävs dessutom att alla bymännen har beslutat om den aktuella avverkningen.[^29]

Enligt JL III:68 ska den som sätter eld på ljung eller torv på marken vara ansvarig för all skada på inhägnader av skog som därigenom vållas, såvida inte hans tjänstefolk har anlagt elden utan hans befallning. Lagen uttalar att den klokaste ordningen är att alla bymännen enas om när mossa eller hed ska avbrännas och att alla är med om att förhindra skada. Dessa regler upprepas i DL 6–19–6 till 9. I ett öppet brev den 9. 6. 1652 fastställs straff för dem som i Skanderborg län bär eld ut på marken och bränner träden. I de skånska skogsbyggderna är åtgärder mot skogsbrand av stor betydelse, och bestämmelser härom finns ofta i stadgarna.[^30]

4. Olovlig skogsavverkning

Att hålla sin skog i fred från andra mäns avverkning har uppenbarligen alltid varit ett svårt problem. Alla landskapslagarna innehåller, som nämnts, bestämmelser till tryggande av skogsfreden, och påbud om att man bara får hugga i sin egen skogsandel förekommer ofta i de senare stadgarna.[^31] I detta sammanhang kan hänvisas till stridigheter mellan kungens allmänning och byns skog och utmark, som t.ex. har lett till att Erik Menveds privilegium för Skåne den 10. 2. 1317 innehåller ett löfte om att kungen inte ska låta hugga i någon ensamägoskog utan ägarnas vilja.

Avverkning i annan mans skog har enligt landskapslagarna straffats som rån eller stöld, och vi känner till några fall där man till och med har fått kyrklig hjälp mot lagbrytarna, i det att skogstjuvarna blivit lysta i bann (ban). Det uppges sålunda i KRD 11. 10. 1599 att sockenprästen har lyst en man i bann för att han olovligen huggit ett »grimit træ« (gränsträd) i Mogens Kaas skog. Beteckningen tyder på att det är ett av de träd som anger skogsskillnaden som fällts. När tjuvarna var okända har man uppenbarligen ändå kunnat lysa i bann, ty det uppges under ett mål inför rettertinget 1622[^32] att några jordegna bönder har låtit lysa i bann från predikstolen, emedan okända tjuvar nattetid har stulit träd i deras skog.

I skogsförordningarna fastställs straffet för att hugga utan lovlig utvisning till böter; enligt frdn. 1733 från 3 till 20 riksdaler: »Har den skyldige intet att betala med och förseelsen är så ringa att han ej kan anses med 3 riksdalers vite, får sessionen bruka moderation, dock att bönderna alltid ska erlägga det dubbla av förseelsens värde. Men i övrigt får aldeles ingen moderation ske, utan de som böterna ej kan betala ska straffas på kroppen efter förseelsens beskaffenhet med trähäst, spansk kappa, några dagars fängelse på vatten och bröd eller med arbete i den närmaste fästningen eller Bremerholms järn.« Den självägarbonde som överträder bestämmelserna ska första och andra gången vara förfallen till hälften av straffet för olovlig skogsavverkning och tredje gången straffas efter lagen (§ 34). Godsägare som avverkar och förstör skogen ska åtalas av generalfiskalen som kungliga mandats motvilliga överträdare (§ 39).

Slutligen påminns om att arrendatorer alltjämt kunde avhysas från gården om de bedrev olovlig skogsavverkning.

Sjette Kapitel. Skovbruget m. v.

I. Landskabslovene

I de foregaaende to kapitler er nogle centrale retsomraader, der knytter sig til de to hovednæringsveje, agerbrug og husdyrbrug, blevet belyst. Det har ikke paa nogen maade været tilsigtet at give en udtømmende fremstilling af de retsspørgsmaal, som knytter sig til landbrugets hovednæringsveje, men fremstillingen har udelukkende haft til formaal at danne den nødvendige baggrund for forstaaelsen af jordfællesskabets og bylagets hovedproblemer. Til denne baggrund hører imidlertid ogsaa et vist kendskab til den skovdrift, der paa saa mange omraader var en forudsætning for udøvelsen af landbruget.

I nærværende kapitel er det derfor hensigten at belyse nogle enkelte problemer i forbindelse med bymændenes adgang til skovhugst. Spørgsmaalet om retten til de udenfor byerne liggende almindingsskove vil ikke blive behandlet, og genstand for fremstillingen er derfor kun de skovomraader, der sammen med landsbyens agerjord tilhørte den eller de paagældende godsejere eller selvejere.

Man kan gaa ud fra, at fastsættelsen af skovskellet først er sket langt senere end afgræsningen af den opdyrkede mark, og fordelingen af byens skov mellem de enkelte lodsejere hører til en endnu senere tidsperiode. I middelalderen har hovedreglen utvivlsomt været den, at byens skov henlaa uskiftet og urebet til byens fælles benyttelse, men landskabslovene har kun i mindre grad beskæftiget sig med reglerne vedrørende benyttelse af saadanne uskiftede fællesskove, hvorimod der findes indgaaende regler om beskyttelse af en mands tilskiftede skovparter. Maaske ser vi et vidnesbyrd om, at rebning af skovene er et forholdsvis nyt fænomen paa landskabslovenes tid.

SKL indeholder udførlige regler om en mands indhegnede skov (hægnæth). Man maa ikke hugge i en mands indhegnede skov (SKL 191), og hvis skovejeren paagriber en skovtyv ved stubben, kan han kræve pant af ham til sikkerhed for bøderne (SKL 192). Man maa heller ikke afbarke træer i en andens indhegnede skov (SKL 194) eller hugge grene for at bruge løvet til foder (SKL 194, jfr. AS 114). Endvidere gives der indgaaende regler om, hvorledes man skal forholde sig med bisværme, som flyver ind i en saadan skov (SKL 196–98) og angaaende ræve, der forfølges eller graves ud i skoven (SKL 202–03). Disse regler viser os, at skoven i disse tilfælde maa have været skiftet mellem bymændene, saaledes at enhver raadede over sin egen del. Betegnelsen »hægnæthæ skohæ« tyder jo nærmest paa, at den enkelte bymands skovpart var omgivet med hegn,[^1] men hvis saadanne indhegninger virkelig har været almindelige, maa der i hvert tilfælde senere være sket en tilbagegang for særdriften, thi det kildemateriale, der staar til vor raadighed fra 1500-tallet og senere, viser, at de fleste skove i Skaane var uskiftede og laa til fælled mellem bymændene. Vidnesbyrdene i SKL er for saa vidt modstridende, eftersom nogle bestemmelser nærmest tyder paa, at der virkelig var hegn om de enkelte skovparter, medens andre tyder paa det modsatte.

Naar det f. eks. i SKL 193 tillades, at man hugger træ i en andens indhegnede skov, dersom man ved færdsel til vogns gennem skoven knækker sin vognaksel, og naar SKL 207 giver tilladelse til at plukke nødder og frugter under færdsel gennem saadan skov og SKL 201 tillader, at man fanger vilde fugle i skoven, saa tyder disse bestemmelser jo ikke paa, at skoven er indhegnet. Paa den anden side er SKL 206 maaske et vidnesbyrd om, at skovparterne virkelig var indhegnet. Det hedder i denne lovbestemmelse, at dersom to indhegnede skove støder op til hinanden, og skovejerne ikke kan blive enige om at lade svinene gaa sammen i begge skove, da skal der gælde de samme regler om optagelse (innam) som med hensyn til agerjord. Kommer fremmede svin ind paa skovparten, kan de altsaa optages og bliver først udleveret, naar de indløses. Innam er normalt udelukket, naar der ikke er hegn imellem jorderne, jfr. Sjællands landsting 1431, at innam ikke kan ske, naar fælled ligger mod fælled, græsbed mod græsbed, horn imod horn, men i SKL sidestilles altsaa en mands skovparter med hans indhegnede agre.

EsjL II:78, VsjL, Arve- og Orbodemaal, III:23 og JL II:73 indeholder lignende regler om skovhugst i anden mands skov som SKL, men savner de øvrige detaljerede regler om, hvad man maa og ikke maa i anden mands skov. Efter de sjællandske love og SKL kunde »vedstort« højst straffes med tremarksbøder for ran, men JL aabner mulighed for, at der straffes for tyveri, hvis de almindelige betingelser herfor er til stede. Nogen oplysning om, hvorvidt skovparterne var indhegnede eller ej, findes ikke i de sjællandske love eller JL. I JL finder vi imidlertid i I:53 bestemmelsen om afgrænsningen af en mands mark og en anden mands skov, og heri ligger jo, ligesom i de sjællandske bestemmelser, at rebning af skovene har været kendt. Endvidere kender vi især fra Jylland begrebet enemærkeskov, der svarer til den skaanske hegnede skov. I Christian II's landsret bruges enemærkeskov som modsætning til uskiftet skov, se nedenfor side 201. Enemærkeskovene tilhørte især fra tidlig tid godsejerne, der ønskede at udelukke alle omliggende bønder fra brugen af deres skov. Saavel jagtinteresser som den økonomiske interesse i oldendriften har været afgørende for dette ønske. Fra middelalderen har vi flere vidnesbyrd om saadanne enemærker, men det er ikke nogen betingelse for opretholdelsen af deres karakter, at de var indhegnede. Eksempelvis kan nævnes Erik Menveds aabne brev af 16. 8. 1294, hvori han forbyder indbyggerne i Aabo syssel at sende deres kvæg paa græs i aarhuskanikkernes enemærker Syfningsmark, Wisstorpmark og Skougsmark »que enmærky dicitur«;[^2] og den nedenfor side 207 nævnte bestemmelse i Erik Menveds privilegier for Skaane.

Landskabslovene indeholder ogsaa regler til regulering af raadigheden over bymændenes fælles og uskiftede skov. Ifølge SKL 208 skal en mand, der fælder træ i almindingsskov, skære det af i begge ender, og naar han har gjort det, bevarer han retten til træet i aar og dag. Kroman Iuul[^3] antager, at bestemmelsen handler om kongens alminding og ikke om byens skov. Imidlertid kalder Anders Sunesen i sit referat af lovbestemmelsen (AS 120) den paagældende skov for »fælles lund«, og lovbestemmelsen nævnes i forbindelse med andre regler om afbenyttelse af fælles byejendom. Endvidere bør det erindres, at SKL 71 om opdyrkning af overdrev, som ejes af alle bymændene, ogsaa anvender betegnelsen alminding i stedet for overdrev i et tilfælde, hvor der ingen tvivl kan være om, at den paagældende jord tilhører byens lodsejere i fællesskab og ingen andre. Under hensyn hertil nærer jeg ingen betænkelighed ved at antage, at SKL 208 handler om byens fælles skov. Det vilde jo ogsaa være mærkeligt, om der skulde være saa detaljerede bestemmelser i SKL om indhegnet skov, men overhovedet intet, som tydede paa tilstedeværelsen af uskiftet skov i byens fælleseje. SKL 209, hvis nærmere forstaaelse kun muliggøres af AS 121, fastsætter i tilknytning til SKL 208, at den, der hugger tømmer i byens fælles skov, kan bevare retten til det huggede træ ogsaa efter forløbet af aar og dag, saaledes at den, der tilegner sig tømmeret, bliver tyv derfor ogsaa efter denne frists udløb. Den skaanske ret synes ikke at kende nogen indskrænkning i den enkeltes raadighed over fællesskovene, og Anders Sunesen (120) siger under sin omtale af reglen i SKL 208, at enhver har lov til at bruge den fælles skov, som han synes for godt (pro libito suo).

Raadigheden over fællesskoven tilkommer alle, der har lod i byen. Denne regel er udtrykkeligt udtalt i EsjL II:58, hvorefter ingen kan give en fremmed lov til at hugge i uskiftet skov, medmindre alle bymændene giver ham tilladelse. Kun over sin indhegnede lod kan den enkelte frit raade.

Hvis man ikke kan blive enige om den fælles udnyttelse af skoven, maa denne skiftes mellem lodsejerne. Herom bestemmer SKL 71, at de mænd, der vil opdyrke alminding, skov, lynghede eller anden ødemark har fortrin for dem, der vil lade den ligge. Og de, der vil dyrke, kan tvinge de andre til at rebe skoven. Vil de ikke deltage i rebningen, maa denne alligevel foretages, og de modvillige kan i saa fald ikke forlange omrebning, før de selv har opdyrket den jord, der ved rebningen tilfaldt dem. Ellers vilde de jo ved at kræve omrebning kunne tilegne sig udbyttet af de andres arbejde.

EsjL II:56 indeholder nærmere regler om rebning af skov. Medens loven normalt beskriver en fremgangsmaade, der svarer til det skifte, som i litteraturen betegnes som bolskifte, hvor fordelingen af agrene indenfor hvert bol skal bestemmes efter solskiftet, siges det udtrykkeligt, at skoven ikke skal skiftes efter toftens beliggenhed efter solen, for man tager ofte den daarligste skov og lægger til den bedste og udligner saaledes forskellen i kvalitet. Enhver kan tage den lod i besiddelse, som han faar i skoven, men maa dog være villig til udligning med de andre.[^5]

Medens landskabslovene forudsætter, at jord kan kræves omrebet hver gang nogen føler sig brøstholden, beretter Thord Degns artikler, at den skov, som een gang er skiftet, aldrig mere maa skiftes ved rebning, selv om den tilliggende markjord rebes.[^6]

II. Tiden efter ca. 1500

1. Hugst i uskiftet skov

Medens landskabslovenes regel vel i almindelighed har været den, at bymændene hver især maatte bruge deres fælles skov efter behov, vender lovgivningen sig paa 1500-tallet imod en saadan fri raadighed. Christian IV's landsret fra 1521 forbyder i § 108 enhver at hugge eg og bøg i uskiftet skov eller at give sine bønder lov dertil. Kun paa deres egne enemærker maa ejerne eller deres bønder drive skovhugst. Lidt mere udførligt hedder det i § 8 i recessen 1551, at hvis der findes flere lodsejere til en skov, og skoven er uskiftet, da skal skoven være i fred, og der maa ikke hugges deri hverken af lodsejerne eller andre, førend skoven bliver skiftet og rebet, saaledes at enhver ved, hvor hans lod er. Vil nogen ejer derefter hugge, da maa han gøre det paa sin egen lod. Hvis nogen trods forbudet hugger i uskiftet skov, da maa enhver af lodsejerne tiltale ham, som om der var hugget i enemærke. Reglen gentages i reces 1558 § 30 og DL 5–10–24.

Hensigten med denne regel har naturligvis været at beskytte mod rovdrift fra en enkelt lodsejers side. Hvor hele skoven ejes af en enkelt jorddrot, er der intet i vejen for, at denne kan give bønderne lov til at hugge i skoven, naar skovlovgivningens regler iagttages. Naar lovbestemmelserne taler om uskiftet skov, menes der altsaa en skov, der ikke er skiftet mellem lodsejerne, ikke en skov, der henligger som fællesskov for hele landsbyen, naar denne ejes af den samme mand.

Lovgivningens forbud mod at hugge i uskiftet skov indskærpes gang paa gang i slutningen af 1500-tallet,[^7] men alligevel synes der stadig at dukke tvistigheder op. En af grundene hertil var maaske, at lovgivningen paa et enkelt punkt var noget uklar, idet det ganske vist udtrykkeligt var forbudt at hugge i uskiftet skov, men paa den anden side indbefattedes skovhugst i den almindelige regel om brugen af fælled, der maatte finde sted i det omfang, hver enkelt andelshaveres lod og del kunde taale, se ovenfor side 161. Dette har i hvert fald forvirret herredsfogden i Fuglse hd., da han afsagde dom i en sag, som i 1589 paadømmes af rettertinget.[^8] Jørgen Daa til Snedinge tiltalte fru Anne Abelgaard for ulovlig hugst i en uskiftet skov, men herredsfogden frifinder hende, da det ikke er bevist, at hun har hugget mere end hendes lod og anpart kunde taale. Lollandsfars landsting stadfæster herredstingsdommen. For rettertinget anfører Jørgen Daa, at disse domme strider mod § 30 i reces 1558 og mener, at recessens § 29 om, at enhver maa bruge fælled, saa vidt hans anpart kan gælde, kun gælder græsning, olden og fiskeri, men ikke skovhugst. Fru Annes fuldmægtig paastaar imidlertid, at det paahviler Jørgen Daa at bevise, at denne skov er fredlyst, og mener, at fru Anne maa bruge fælleden saa vidt hendes lod kan taale. Landsdommeren henviser til, at skoven ikke var forhugget, og at fru Anne ikke havde hugget mere end sin lod, og at recessens § 30 ikke kan forstaas saaledes, at man slet ikke maatte hugge noget. Herefter lyder rettertingets dom: Efterdi recessen noksom fredlyser og kvarsætter uskiftet skov, at ingen maa hugge der udi, saa ingen anden fredlysning er nødvendig, og er udi denne mening indført i recessen, at udi fled og fællig ingen skov skal utilbørligt forhugges og medfares, og vi befinder samme landstingsdom ikke endelig dømt at være, da har vi fundet samme sag igen at komme for landsting og dér afdømmes, saa vidt recessen medfører.

Bønderne i Sørup, Fuglse hd., tiltales i 1615 for ulovlig skovhugst i en uskiftet skov,[^9] men paastaar, at de har et gammelt kongebrev, som giver dem ret til at hugge, og at de har haft uhindret hugst i alderstid. Rettertingsdommen henviser imidlertid til, at kongebrevet handler om skov- og markskel, men ikke om skovhugst, og at de andre skovejere ikke har samtykket i hugsten. Bønderne maa derfor bøde deres hjemmelsbøder.[^10]

2. Rebning af skov

Fra 1500-tallet har vi mange vidnesbyrd om, at rigsmyndighederne har søgt at gennemføre en deling af alle uskiftede skove imellem de forskellige lodsejere. Forbudet imod at hugge i uskiftet skov var jo i sig selv med til at fremme skovrebningen, og haandfæstningernes tilsagn om ikke at ville hindre nogen i at faa sin jord tilskiftet gennem rebning gælder ogsaa skovene,[^11] og tilsagnet gentages i recesserne samt endelig i DL 5–10–11.

For krongodsets vedkommende udfoldes der store bestræbelser for at faa alle skove skiftede, saaledes meddeles det i aabent brev af 12. 6. 1552, at kongen har erfaret, at Silkeborg slot og Alling kloster paa mange steder har fællesskove sammen, hvilket ikke længere maa finde sted, hvorfor kongen beordrer, at de skal skiftes mellem lodsejerne. Lignende befaling udgaar den 7. 7. 1553 angaaende fællesskovene i Aalholm len og den 11. 4. 1621 angaaende Snæserod skov, der ligger i fællig mellem Vordingborg og Tryggevælde len. Den sidstnævnte befaling gaar ud paa, at skoven skal skiftes og rebes mellem gaardene, saaledes at hver gaard faar saa meget, som svarer til dens kornsæd og høbjergning. Skovforordningerne af 31. 8. 1680 og 13. 9. 1687 bestemmer for kronens skoves vedkommende, at disse — hvis det ikke allerede er sket — skal deles mellem alle de hele og halve gaarde, som findes i de omliggende byer. Dog skal de store skove ikke rebes, men her skal ansættes nogle skovfogder, som udpeges blandt husmændene i de omliggende byer.

Den forannævnte regel i Thord Degns artikler gentages i adskillige private domssamlinger fra 1500- og 1600-tallet, og refereres her som en ustedfæstet og udateret dom.[^12] Trods denne lovregel har vi imidlertid talrige vidnesbyrd om omrebning af skov, og saadanne omrebninger maa ogsaa have været anerkendt af domstolene, idet en Viborg landstingsdom, som udgik i Mogens Muncks tid — d. v. s. omkring 1540[^13] — fastslaar, at hvis nogen kræver skovrebning, men har forhugget den del, han har i besiddelse, da bør han ikke have anden skov, før han har opfredet sin skovpart, saa at den er lige god med de andres.[^14] I overensstemmelse med dette synspunkt underkender rettertinget 1545 en rebning af en skov, bl. a. fordi nogle lodsejere helt havde afhugget deres part, medens andre skovparter endnu stod fredet.[^15]

Det falder uden for undersøgelsens opgave at klarlægge forløbet af skovrebningerne i de forskellige egne, blot skal erindres om Troels Finks undersøgelser af skovrebninger i Sønderjylland, der ofte blev efterfulgt af indhegning og opdyrkning.[^16]

3. Beskyttelse af skoven

Efterhaanden som opdyrkningen af landet skred fremad, voksede faren for, at skovene i løbet af kort tid helt skulde forsvinde. Man har derfor tidligt fra rigsmyndighedernes side grebet ind overfor denne faretruende udvikling. Indgrebene var dels rettet imod fæsterne af kronens gaarde, dels adelens tjenere og dels mod de jordegne bønder. Allerede i den saakaldte Erik Klippings birkeret 1269 § 45 bestemmes det, at hvis nogen mod herskabets forbud hugger grønbøg eller eg i de frie enemærkeskove, maa herskabet fratage ham gods til 1 td. øls værdi. Bestemmelsen indeholder tillige forbud imod at sælge eg og bøg. Overtrædelser straffes 1. og 2. gang med bøder, men 3. gang med fortabelse af boslod til herskabet, fordi det er en tyvesag.[^17]

Ifølge § 27 i reces 1537 paahvilede det kongens fogder og embedsmænd at paase, at kronens skove ikke blev forhuggede, og bønderne har formentlig ikke maattet hugge træ i deres skovparter, medmindre lensmanden havde udvist dem træet.[^18] Fra denne tid har vi ikke direkte lovbestemmelser vedrørende adelens skove, men frdn. 14. 5. 1523 og § 9 i reces 1551 tillader jorddrottten at fjerne bonden fra gaarden, dersom han forhugger skoven. Ifølge § 21 i frdn. 24. 7. 1660, jfr. DL 3–13–21, maa ingen bonde hugge i sin gaards tilliggende skovpart eller have eller løkke, undtaget hvad der udvises ham af husbonden. Og han skal svare og staa til rette for samme skovpart, dersom nogen hugger deri uden husbondens vilje, medmindre han med lovfaste dannemænd kan bevise, at andre har hugget det, og hvem det er, der har gjort det, samt at han og skovfogden ikke kunde hindre det. Paa samme maade skal der forholdes med tørveskær og gærdsel. Endvidere bestemmer frdn. 10. 11. 1655, jfr. DL 3–13–22, at bonden til gengæld for de træer, der udvises ham, skal opelske ny skov og frede for kreaturerne.

Vanskeligst har det været at skride ind overfor de jordegne bønder, der endnu paa 1500-tallet havde en vis selvstændighed, selvom de allerede da betegnes som kronens jordegne bønder. Christian II's landsret fra 1521 tillader i § 105 de jordegne bønder at bruge skoven til oldendrift og tage oldenpenge af andre, ligesom de maa nyde ildebrand af de vindfælder, som ligger paa jorden, og sælge af elm og birk eller brænde trækul deraf, men § 107 forbyder dem at hugge noget andet træ til tømmer, medmindre kongens embedsmænd har udvist træet, og overtrædelser af forbudet kan medføre, at bonden sættes fra sin gaard, der i saa fald skal overdrages den nærmeste arving, som vil holde skoven ved magt. Utallige er de paabud, der udgaar til lensmændene om at paase, at de jordegne bønder kun hugger i deres skove i det omfang, lensmændene har udvist dem træer, og man forstaar jo ogsaa godt, at selvejerne har haft svært ved at indse, at de ikke maatte bruge deres egen skov, som de vilde.[^19]

Denne strenge regel, at ingen, hvad enten han er fæster eller selvejer, maa hugge i skoven, uden at lensmanden har udvist de træer, der maa fældes, følges overalt med undtagelse af de skovrige egne i Skaanelandenes grænseomraader.[^21]

I 1620 er de jordegne bønder i Sørup, Fuglse herred paa Lolland, blevet dømt ved herredsretten, fordi de imod forbud har hugget i deres egen skov.[^22] Forbudet er udstedt af enkedronningen, og byen maa aabenbart have hørt under Aalholm len, der var enkedronningens livgeding. Under hensyn til, at enkedronningen har udstedt forbudet, vil landstingsdommeren ikke dømme i sagen, men henskyder denne til rettertingets afgørelse, idet han samtidig fremsætter sit syn paa sagen. Landsdommeren udtaler for det første, at eftersom herredsfogden refererer sig til recessens § 30 saavel som til gode mænds tidligere dom, saa findes samme lovbestemmelse kun at handle om, at skove skal være fredede, indtil de bliver skiftede, og hvis nogen hugger deri, skal de tiltales, som om de havde hugget i enemærke, men de gode mænds dom siger intet om saadanne uærlige tremarksbøder for enemærke, men sætter alene skoven i kvarstad med undtagelse af det, som lensmanden udviser. For det andet har herredsfogden tilfundet bønderne at lide straf efter EsjL I:78, men derimod indvender landsdommeren, at skaden ikke er besigtiget, hvor mange læs det skulde være, og at nævnte bestemmelse kun handler om anden mands skov og ikke om deres eget enemærke. For det tredie har herredsfogden fradømt bønderne deres hovedlod udi løsøre, men der findes intet i loven, som hjemler en saadan dom. For det fjerde har herredsfogden dømt bønderne til at være i Hendes Majestæts naade og unaade, og denne del af dommen maa staa fast, saa længe Hendes Majestæts mandat staar ved magt. Endelig udtaler landstingsdommeren, at naar de tiltales til at miste deres fred, fordi de ikke har efterkommet herredstingsdommen, saa er der ikke hjemmel hertil for hugst i deres eget enemærke, og kgl. missive 20. 3. 1620 siger, at ingen skal miste sin fred for en lille forseelses skyld.

For rettertinget erklærer bønderne, at de ikke har forhugget skoven, og de begærer frihed til at hugge i deres egen ejendomsskov. Landsdommeren forklarer, at han ikke har fundet noget hverken i lov eller reces, som forbyder selvejerbønder at hugge i deres skov til nødtorftighed, derfor har han ikke stadfæstet herredsdommen, men henvist til kongens retterting. Dommen lyder saaledes: Efterdi ikke befindes at fornævnte bønder kan være forment at maatte bekomme skov til nødtorft, og de dog imod højbemældte vor elsk. kære moders forbud har sig understaaet modvilligen at hugge i samme skov, og det ikke allerunderd. haft i Hendes Majestæts minde, som de burde, da sagde vi for rette, at fornævnte bønder hver for sig skal bøde for saadan deres forseelse og ulykkelighed 3 mark, hvilke bøder dog ikke skal komme dem paa deres ære til nogen forklejnelse ej heller herredsfogdens dom at komme til hinder eller skade i nogen maade. Dommen slaar altsaa fast, at bønderne maa hugge til deres behov, men de maa kun gøre det, naar de har øvrighedens tilladelse. Meningen maa vel være paa en pæn maade at henstille til Hendes Majestæt enkedronningen, at allerhøjstsamme ikke maatte forhindre bønderne i at faa det træ, de nødvendigvis havde brug for, men at bønderne paa den anden side ikke maatte være ulydige mod deres øvrigheds paabud. Man tør vist paastaa, at dommen er lidt forbeholden i sin konklusion.

Den første skovforordning udkommer 20. 10. 1670, og dermed indledes en righoldig lovgivningsvirksomhed paa dette omraade. Skovlovgivningens historie er indgaaende skildret af A. Oppermann,[^23] til hvis fremstilling kan henvises. Her skal blot anføres nogle hovedtræk af denne lovgivning. I hovedsagen omhandler skovforordningerne kun de kongelige skove, for hvilke der gives en lang række instruktoriske bestemmelser tildels af speciel driftsmæssig karakter. Et mindre antal bestemmelser regulerer ogsaa de private skovejeres raadighed over deres skov, saavel godsejere som selvejerbønder. Skovforordningerne bestemmer i almindelighed, at alle skovejere har pligt til at dyrke og opelske deres skov med under- og overskov. Der skal aarligt plantes et vist antal træer, og der skal indhegnes en plads til opelskning af unge træer. Pladsens indhegning og vedligeholdelse paahviler hele landsbyen. Den tidligere regel, hvorefter endogsaa selvejerbønder kun maa hugge efter øvrighedens udvisning, ændres, og i § 30 i frdn. 1680, der gentages i § 32 i frdn. 13. 9. 1687 bestemmes, at selvejerbønderne maa hugge i deres skov til nødtorft, men hvis de hugger utilbørligt, skal amtmanden forbyde fri skovhugst og paabyde udvisning i hvert enkelt tilfælde. Frdn. 29. 12. 1681 indskærper reglerne for selvejerskove og tilføjer, at overtrædelse medfører, at den gaard og grund, hvorpaa den omhuggende skov har staaet, forbrydes til kongen. Ved frdn. 13. 10. 1696 gives der paany paabud om plantning af ung skov. Reglen om selvejerbønders ret til at hugge til nødtorft fastholdes i § 34 i frdn. 26. 1. 1733, men det tilføjes, at de ikke maa sælge noget træ fra skoven.

For adelsgodset indeholder § 36 i frdn. 1687, § 33 i frdn. 21. 1. 1710 og § 38 i frdn. 1733 den regel, at ingen proprietær, som ikke har over 200 td. hartkorn samlet gods til sin sædegaard, maa hugge i sine skove enten til bygningstømmer, brænde eller andet til at sælge, men vel til sin egen og bøndernes fornødenhed. Adelsskove, der ligger i en landsdel, hvor skovejeren ikke har nogen sædegaard, behandles ligesom de uadelige selvejerskove, § 34 in fine i frdn. 1733.

I 1533 havde Frejløv bymænd paa Lolland faaet en rettertingsdom for, at kun de maatte nyde og bruge en enghave med paastaaende skov. Under henvisning hertil tilkender landsdommeren for Lolland-Falster i 1673 bymændene den omhandlede skovhugst, uanset at skovordinantsen bestemmer, at der kun maa hugges efter udvisning. Højesteret afsiger følgende dom: Efterdi det med herredagsdom for 140 aar siden er afsagt, at Frejløv mænd har fri skovhugst uden udvisning, og mange derpaa fulgte konger har konfirmeret denne afgørelse, ligesom skoven ogsaa kaldes Frejløv mænds egen skov, og den sidst udgangne skovforordning ikke forbyder skovhugst i egen, men alene i tilskiftede skove (d. v. s. den part af kronens skov, som den enkelte bonde faar brugen af) er herpaa for rette afsagt, at landsdommers dom bør i alle maader ved magt at blive.[^24]

I Skaane maa det ogsaa for fæstebøndernes vedkommende[^25] have været almindeligt, at vindfælder tilfaldt bymændene uden udvisning, idet vi finder flere vedtægter, som bestemmer, at ingen maa tage vindfælder i skoven, før disse er omhyggeligt skiftede mellem bymændene efter enhvers bymaal.[^26]

Det er ogsaa ret almindeligt, at vedtægterne indeholder forbud imod at sælge træ, ris eller anden gærdsel til udenbys mand,[^27] men vedt. for Lumby, Odense amt, 1592 § 10 (DVV I:337) tillader dog en bymand at sælge sin skov, naar han blot ikke fører fremmed mands vogn paa skoven, men selv hugger træet og kører det til køberen.[^28] Iøvrigt indeholder vedtægterne som regel kun en indskærpning af skovforordningernes forbud og paabud, først og fremmest at ingen maa hugge uden husbonds tilladelse. Ifølge vedt. for Horne, Svendborg amt, 1559 § 8 (DVV V:45) kræves desuden, at alle bymændene har vedtaget den pgl. hugst.[^29]

Ifølge JL III:68 maa den, der sætter ild til lyng eller tørv i marken være ansvarlig for al skade paa indhegninger af skov, som derved forvoldes, medmindre hans tyende har paasat ilden uden hans befaling. Loven udtaler, at den fornuftigste ordning er, at alle bymændene bliver enige om, hvornaar der skal afbrændes mose eller hede, og at alle er med til at forhindre skade. Disse regler gentages i DL 6–19–6 til 9. I et aabent brev 9. 6. 1652 fastsættes der straf for dem, der i Skanderborg len bærer ild ud i marken og brænder træerne. I de skaanske skovbygder er foranstaltninger mod skovbrand af stor betydning, og bestemmelser herom findes ofte i vedtægterne.[^30]

4. Ulovlig skovhugst

At holde sin skov i fred for andre mænds hugst har aabenbart altid været et vanskeligt problem. Alle landskabslovene indeholder, som nævnt, bestemmelser til sikring af skovfreden, og paabud om, at man kun maa hugge i sin egen skovpart, forekommer hyppigt i de senere vedtægter.[^31] I denne forbindelse kan henvises til stridigheder mellem kongens alminding og byens skov og overdrev, der f. eks. har ført til, at Erik Menveds privilegium for Skaane 10. 2. 1317 indeholder et tilsagn om, at kongen ikke vil lade hugge i nogen enemærkeskov uden ejernes vilje.

Hugst i anden mands skov er efter landskabslovene blevet straffet som ran eller tyveri, og vi kender nogle tilfælde, hvor man endog har faaet gejstlig hjælp mod lovbryderne, idet skovtyvene er lyst i ban. Det oplyses saaledes i KRD 11. 10. 1599, at sognepræsten har lyst en mand i ban, fordi han ulovligt har hugget et »grimit træ« i Mogens Kaas's skov. Betegnelsen tyder paa, at det er et af de træer, som angiver skovskelllet, der er fældet. Naar tyvene var ukendte, har man aabenbart alligevel kunnet lyse i ban, thi det oplyses under en sag for rettertinget 1622[^32] at nogle jordegne bønder har ladet lyse i ban fra prædikestolen, fordi ukendte tyve ved nattetid har stjaalet træ i deres skov.

I skovforordningerne fastsættes straffen for at hugge uden lovlig udvisning til bøder; efter frdn. 1733 fra 3 til 20 rigsdaler: »Har den skyldige intet at betale med og forseelsen er saa ringe, at han ej kan anses med 3 rigsdalers mulkt, maa sessionen bruge moderation, dog at bønderne altid skal være det dobbelte af forseelsens værdi. Men iøvrigt maa aldeles ingen moderation ske, men de, som bøderne ej kan betale, skal straffes paa kroppen efter forseelsens beskaffenhed med træhest, spansk kappe, nogle dages fængsel paa vand og brød eller med arbejde i den nærmeste fæstning eller Bremerholms jern.« Den selvejerbonde, som overtræder bestemmelserne, skal første og anden gang være forfalden til det halve af straffen for ulovlig skovhugst og tredie gang straffes efter loven (§ 34). Proprietærer, der omhugger og ødelægger skoven, skal tiltales af generalfiskalen som kgl. mandaters modvillige overtrædere (§ 39).

Endelig erindres om, at fæstebønder stadig kunde udvises af gaarden, hvis de drev ulovlig skovhugst.