Inledning
Indledning · s. 11–21
Inledning – Bakgrund, metod och jordfälleskapet
Kort kärna
Poul Meyer motiverar sin rättshistoriska undersökning av det danska bylaget (landsbygemenskapen) och dess jordbruksfälleskap. Han konstaterar att varken rättshistoriker eller allmänna historiker hittills har gett en sammanhållen framställning av bylagets inre rättsförhållanden. Undersökningen bygger på byvedtägter (bystadgar), tingböcker (domstolsprotokoll), domsamlingar och skånskt kartmaterial. I den andra delen av inledningen skisserar Meyer den germanska bosättningens karaktär och definierar jordfälleskapets tre avgörande beståndsdelar: fällesjordar, andelsrätt (bymål) och vangebruk.
Historiskt sammanhang
Boken skrevs 1949, vid en tid då dansk agrarhistoria hade studerats ingående av historiker och kulturgeografer, men rättshistorikerna hade inte gjort en självständig sammanfattning av landsbystyrets rättsliga principer. Den danska lantbruksgemenskapen (bylaget) hade bestått i stort sett oförändrad från forntiden till utskiftningen (jordreformen) på 1700-talet. Det skånska materialet var särskilt värdefullt då Skånes övergång till Sverige 1658 ledde till systematisk kartläggning av jordarna.
Sammanfattning av texten
I. Undersökningens bakgrund, riktlinjer och källmaterial
Meyer framhåller att de historiska undersökningarna av danska lantboförhållanden har försummat bylagets inre rättsförhållanden -- dess organisation, begränsade självstyre och bönders rättsliga ställning inom jordfälleskapet. Studiet av landsbystyret har överlämnats åt lokalhistoriker och folkminnessamlare, vars insatser har varit folkloristiskt snarare än rättshistoriskt inriktade. Han nämner svenska och finska kulturgeografiska bidrag (Lindgren, Nordholm, Campbell, Dahl, Erixon, Smeds, Nikander).
Undersökningen måste behandla jordfälleskapet tillsammans med landsbystyret, och den kräver tvärvetenskaplig metod som omfattar rättshistoria, kulturgeografi och etnografi. En viktig metodologisk svårighet är att centrallagstiftningen ofta inte överensstämmer med lokal praxis, varför lokala undersökningar via tingböcker och vedtägter är nödvändiga.
Huvudkällorna är:
- Danske Vider og Vedtægter (DVV), utgivna 1904--1938 av Bjerge, Søegaard och Schmidt
- Ca. 300 skånska byordningar i landsarkivet i Lund, de flesta från Kristianstads län
- Tingböcker från häradsrätterna, landstingsdomböcker och rettertingsdommar
- Højesterets domböcker och protokoll 1662--1690
- Mark- och modellböckerna från 1680-talet (förarbeten till Christian V:s matrikel)
- Skånskt kartmaterial från lantmäterikontoren i Malmöhus och Kristianstads län samt Lantmäteristyrelsens arkiv i Stockholm
- Johs. Mejers kartsamling från ca. 1640 (Aabenraa amt) och Samuel Gries kartläggning 1716--17 (Tyrstrup härad)
Tidsperioden 1600-talet framhävs som särskilt viktig, då vedtägtsmaterialet är rikligt och godsägarnas ingrepp ännu inte hade brutit ned det urgamla självstyrande bylaget.
II. Bosättning, bylag och jordfälleskap
Meyer skisserar den germanska bosättningens karaktär med stöd av Caesars och Tacitus berättelser. Ätterna bosatte sig gemensamt under en hövdings ledning. En stamgrupp tog en naturligt avgränsad bygd i besittning; varje bylag fick en egen åkermark medan resten låg i fälled. Med tiden sönderstyckades den stora fällesmarken och varje bylag fick sin egen utmark (overdrev).
Danmarks byar dateras genom ortnamnsforskning: endelserna -inge, -um, -løse, -lev, -sted är äldst; -by och -torp hör till vikingatiden; -rød är yngst. Arkeologin visar byar redan i stenåldern.
Meyer definierar jordfälleskapets tre avgörande beståndsdelar:
- Fällesjordar: gemensam rätt till overdrev, fälled och ävredsbete
- Andelsrätt (bymål): varje bondes andel bestämmer jordinnehav, bruksrätt och skyldigheter; möjlighet till rebning (jordskifte med mätning)
- Vangebruk: jorden samlad i vångar under gemensam hägnadsstruktur
Därtill kommer sekundära drag som odlingstvång och driftsfälleskap.
Nyckelbegrepp
Bylag -- den danska landsbygemenskapen; bondelagets lokala organisationsform med begränsat självstyre.
Jordfællesskab -- den agrara rättsordning som bestod av fällesjordar, andelsrätt och vangebruk, gällande fram till utskiftningen.
Landsbystyre -- bylagets stämma och förvaltning; den lokala styrelseform som reglerade böndernas gemensamma angelägenheter.
Vedtægt -- bystadga; lokalt antagen regelsamling för bylagets inre ordning.
Rebning -- jordskifte genom uppmätning med rep; omfördelning av jorden enligt bymålet.
Bymaal -- bymål; den andelsrätt som bestämde varje bondes jordlott och hans del i fällesrättigheterna.
Vangebrug -- vangebruk; jordens organisering i större vångar eller gärden under gemensam hägnadsstruktur.
Overdrev -- utmark; ouppodlad mark under bylagets gemensamma förfogande.
Fælled -- fälled/allmänning; gemensam betesmark.
Markenverfassung -- det tyska bygdestyret; den regionala organisationsform som omfattade flera byars gemensamma marker.
Geografiska namn
Sønderjylland, Skaane (Skåne), Nordslesvig, Lund, Kristianstad, Malmøhus, Stockholm, Kiel, Aabenraa, Tyrstrup, Lolland, Vendsyssel, Hardsyssel, Vestjylland, Nordjylland, Bornholm, Sjælland, Viborg, Tyskland, Finland, Sverige, Danmark.
Begreppslistan
Landboret -- lantborätt. Den rättsliga regleringen av förhållandena på landsbygden, omfattande böndernas ställning gentemot godsägare och statsmakt.
Bylag -- bylag/landsbylag. Den danska bygemenskapen; samtliga bönder i en by som tillsammans utgjorde en rättslig enhet med visst självstyre.
Jordfællesskab -- jordfälleskap. Det system av gemensamma rättigheter och skyldigheter avseende jorden som gällde i danska byar före utskiftningen.
Vedtægt -- bystadga. Lokalt antagen regelsamling som styrde bylagets inre ordning, godkänd av bymännen och ofta stadfäst av herremannen eller prästen.
Tingbog -- tingbok/domstolsprotokoll. Register som fördes vid häradsrätterna och innehöll protokoll över rättsförhandlingar, vittnesförhör och domar.
Rebning -- rebning/jordskifte. Uppmätning och omfördelning av åkerjorden med rep enligt böndernas bymål (andelsrätt).
Bymaal -- bymål/andelsrätt. Den andel som tillkom varje bonde i bylagets jord och resurser, uttryckt i bestämda måttenheter.
Vangebrug -- vangebruk. System för jordens indelning i större vångar (gärden) under gemensam hägnadsstruktur och odlingsordning.
Overdrev -- utmark. Ouppodlad mark utanför åkerjorden, under bylagets gemensamma förfogande för bete och annan nyttjanderätt.
Fælled -- fälled/allmänning. Gemensam betesmark tillhörig bylaget; varje bondes andel var ideell (ej fysiskt avgränsad).
Dyrkningstvang -- odlingstvång. Skyldigheten för alla bönder i bylaget att följa samma odlingsordning och tidschema.
Driftsfællesskab -- driftsfälleskap. Den gemensamma driften av åkerjorden som följde av vangebruket och odlingstvånget.
Udskiftning -- utskiftning/skiftesreform. Den jordreform (främst 1700-talet) genom vilken jordfälleskapet upplöstes och varje bonde fick sin jord samlad.
Danske Vider og Vedtægter (DVV) -- Danske Vider og Vedtægter. Den av Bjerge, Søegaard och Schmidt 1904--1938 utgivna samlingen av danska byvedtägter.
Markenverfassung -- bygdeförfattning/markstyrelse. Den tyska formen av regional organisation där flera byar gemensamt förvaltade fällesmark (betesmark och skog).
Inledning
I. Undersökningens bakgrund, riktlinjer och källmaterial
Det har genom tiderna lämnats talrika bidrag till den historiska undersökningen av dansk lantborätt (landboret) i vidare mening. Danska historiker har i stor utsträckning ägnat sig åt att klarlägga lantboförhållandena genom tiderna, och de nyaste undersökningarna av böndernas rättsliga ställning i förhållande till herremän och statsmyndighet samt egendoms- och jordförhållandena på landsbygden bygger på gammal tradition i dansk litteratur.
Man saknar dock ofta i denna rikliga litteratur en betydande insats från rättsvetenskapens sida, då rättshistorien nästan uteslutande bygger på de resultat som framgår av de -- i allmän mening -- historiska undersökningarna. Det ligger nära till hands att anta att rättshistorien har en särskild insats att göra på detta område, ty medan målet för de allmänna historiska undersökningarna i första hand måste vara att redogöra för de faktiska förhållandena, däribland naturligtvis även de gällande rättsreglerna, under en undersökt tidsperiod, har rättshistorien i särskild grad till uppgift att undersöka rättsreglernas utveckling. På områden där generella rättsregler bara finns i begränsad utsträckning, och där utvecklingen ofta banar sig väg tvärs emot gällande påbud och förbud, är den allmänna historiska undersökningen ofta i lägre grad inriktad på att klarlägga och framhäva den principhistoriska utvecklingen, och inte minst på sådana områden har rättshistorien en viktig uppgift att lösa.
De historiska undersökningarna av danska lantboförhållanden har emellertid bara i ringa grad sysslat med byns inre rättsförhållanden. Härmed menar jag bylagets (bylagets) inre organisation, dess begränsade självstyre och bondelagets rättsliga förhållande till den särskilda jordfördelningen, drifts- och bruksmetoden, som vi under ett betecknar som jordfälleskapet (jordfællesskabet). Visserligen har jordfälleskapets problem under det senaste halvseklet gjorts till föremål för noggranna och resultatrika undersökningar, som alltjämt vidareförs och utbyggs av den historiska forskningen, men dessa problem har i alltför ringa grad satts i förbindelse med böndernas rättsliga ställning inom bylaget och i förhållande till de omgivande bylagen. Man har i högre grad sett jordfälleskapets problem utifrån i stället för att se dem genom bymannens (bymandens) ögon och mot bakgrund av hans dagliga problem.
Studiet av landsbystyret (landsbystyret, dvs. bystämman/byförvaltningen) har här i landet hittills nästan uteslutande överlämnats åt lokalhistoriker och folkminnessamlare; två forskargrupper som har gjort ett enastående arbete med att samla in källmaterial för förståelsen av bylagets dagliga liv, men som inte har förmått -- och väl heller inte har sett det som sin uppgift -- att ge en samlad kultur- och rättshistorisk framställning av de huvudproblem som har varit av avgörande betydelse för huvuddelen av detta lands befolkning genom århundraden. Avsaknaden av en sådan sammanfattande framställning har å andra sidan hindrat de nämnda forskargrupperna från att fästa sig vid just det källmaterial som har särskild relevans för en sådan framställning, och resultatet har blivit att de många och spridda undersökningarna, även med avseende på källmaterialet, är av övervägande folkloristisk betydelse, medan rättshistorien bara här och var kan hämta guldkorn ur de rikliga samlingarna.
I Sverige har studiet av bylagets förhållanden fått en värdefull berikelse genom de kulturgeografiska undersökningarna, varav kan framhävas G. Lindgrens undersökningar,[^1] som särskilt belyser bylagets problem mot bakgrund av odlingssystemets utveckling, G. Nordholm,[^2] vars undersökningar är grundläggande för studiet av det skånska kartmaterialet, Åke Campbell,[^3] som framställer de skånska hägnadsystemens karaktär och utveckling samt Sven Dahls[^4] näringsgeografiska undersökningar av förhållandena i några sydskånska härader. Härtill kan fogas Sigurd Erixons[^5] etnologiska arbeten, vilka omfattar undersökningar av by- och bebyggelseformer samt en sammanfattande framställning av det svenska landsbystyret.
Från Finland kan nämnas H. Smeds,[^6] vars undersökningar bidrar till belysning av egendomsförhållanden och landnam, och Gabriel Nikander,[^7] som i nutidens landnam och skiftesformer i Nordens yngsta kulturområden har framtagit ett rikligt material till belysning av de äldsta bruks- och besittningsformerna.
Föreliggande undersökning har för det första utgått från förutsättningen att det danska landsbystyret inte kan skildras på ett tillfredsställande sätt utan att detta sker i samband med en ganska ingående undersökning av den reala bakgrunden för detta styres uppkomst och funktion, nämligen det problemkomplex som vanligen sammanfattas under beteckningen jordfälleskapet. Bland dessa problem har särskilt skiftesformerna (skifteformerne) och jordfördelningen gjorts till föremål för frekventa och ingående studier i dansk historisk litteratur, men jag har funnit det nödvändigt att medta en framställning av de sidor av jordfälleskapet som har särskild betydelse för landsbystyrets verksamhet, och jag har särskilt under arbetet med landsbystyrets centrala problem fått erkänna nödvändigheten av att jordfälleskapets problem underkastas en självständig undersökning utifrån en synvinkel som bestäms av framställningens huvudändamål.
En framställning av det danska landsbystyret och av dess reala förutsättningar stöter emellertid på stora svårigheter, som bl.a. har sitt ursprung i den vetenskapliga uppdelningen i discipliner.
Det är omöjligt att ge en tillfredsställande framställning av dessa frågor enbart genom en undersökning av de gällande rättsreglerna, stadgarna och domsavgörandena. Det är en självklarhet att det historiska källmaterialet i vidast möjliga mån måste ligga till grund för framställningen, men det är dessutom nödvändigt att ta tillbörlig hänsyn till de resultat som uppnåtts genom den kulturgeografiska och etnografiska forskningen.
Försöket att lösa en sådan uppgift kan på förhand synas vara ett halsbrecksarbete, eftersom det är svårt för en enskild författare att besitta den nödvändiga kunskapen inom de nämnda hjälpvetenskaperna för att med erforderlig insikt belysa de reala problemen ur så många olika synvinklar. Det finns emellertid ingen annan utväg, om framställningen ska kunna göra anspråk på att ge en tillförlitlig bild av det liv som levdes i bylaget, de mångartade problem som uppstod i laget och de rättsprinciper som har varit bestämmande för den ömsesidiga regleringen av bylagets tillvaro. Det är därför i första hand denna framställnings ändamål att söka klarlägga de rättsprinciper som har varit bestämmande för bylagets och bystyrets verksamhet, men det kommer dessutom att försökas att belysa dessa rättsprinciper, deras bakgrund och funktion utifrån synpunkter som kanske ligger den egentliga rättshistorien fjärran, i förhoppningen att en försiktig tillämpning av de erkända eller dock sannolika resultaten inom de nämnda hjälpvetenskaperna ska ge framställningen en mer allmän giltighet.
Men även andra principiella och praktiska svårigheter tornar upp sig för en undersökning som den föreliggande. Det är ett känt faktum att det ofta råder en uttalad brist på överensstämmelse mellan centrallagstiftning och lokal förvaltning och rättsskipning,[^8] i det att centralförvaltningens kategoriska påbud mycket ofta inte alls efterlevs. Vill man undersöka de faktiska förhållandena måste man söka klarlägga hur utvecklingen lokalt har gestaltat sig och alltså gå igenom det tillgängliga arkivmaterialet rörande förhållandena inom det berörda lokala området. Där en centrallagstiftning helt eller delvis saknas, finns det överhuvudtaget ingen annan utväg än att söka klarlägga förhållandena i de enskilda lokala områdena, men en sammanfattande framställning stöter i det första som i det andra fallet på den stora svårigheten att rättsprinciperna ingalunda behöver vara desamma inom det samma rättsområdets olika trakter. Man kan inte sluta sig från rättsförhållandena i ett område till rättsförhållandena i ett annat. Detta gäller framför allt de folkliga rättsbildningarna, som är huvudföremålet för föreliggande undersökning.
Det systematiskt riktiga tillvägagångssättet vore därför att åstadkomma ingående lokala undersökningar rörande bylag och jordfälleskap inom de enskilda områdena, och sådana lokala undersökningar har faktiskt i stor utsträckning genomförts. Framför allt har vi den rikliga samlingen av vedtägter (vedtægter, dvs. bystadgar), som utgör en god grund för att jämföra rättstillståndet i landets olika trakter. Men vedtägternas regler måste läsas med den största försiktighet när de inte dessutom kan belysas ingående av material från de lokala tingböckerna (tingbøgerne, dvs. domstolsprotokollen), från godsförvaltningen eller kartmaterialet. Sådana ingående lokala undersökningar av jordfälleskapets problem har genomförts i enstaka trakter av landet, sålunda särskilt Troels Finks undersökningar av utskiftningen i Sønderjylland före 1770[^9] och Ole Widdings ännu ofullbordade undersökningar av landskiftet på Lolland.[^10] Det kommer emellertid att ta flera mansåldrar att genomföra ett stort antal sådana lokala undersökningar, och för en enskild författare är uppgiften olöslig.
När en sammanfattande undersökning trots dessa invändningar ska försökas, är en av orsakerna den att de lokala undersökningarna visserligen är grunden för en fullt tillfredsställande, sammanfattande och jämförande undersökning, men en framställning av huvudprinciperna är dessutom en nödvändighet för en tillfredsställande undersökning av de lokala förhållandena. Många av de mödosamt företagna lokalhistoriska undersökningarna saknar verkligt vetenskapligt värde, eftersom materialinsamlingen och stoffbehandlingen har företagits utan den fasta grund -- till bekräftelse eller kritik -- som en sammanfattande, principhistorisk undersökning skulle vara, och många av de resultat som uppnåtts genom de vetenskapligt värdefulla lokala undersökningarna av jordfälleskapets problem kommer att sväva fritt i luften om de inte betraktas i förhållande till huvudlinjerna i den riksomfattande utvecklingen, såsom denna leds av statsmakten och rikets högsta domstolar.
Härtill kommer att de lokala undersökningarna av själva landsbystyret har genomförts i så stor omfattning att en sammanfattande undersökning nog törs vågas, och i de framtagna byvedtägterna har vi ett material som -- när det kompletteras med de undersökningar av tingböcker, landstingsdommar (landstingsdomme) och rettertingsdommar (rettertingsdomme), som det inom en kortare tidsrymd är möjligt att genomföra -- i många fall inte bara ger grund för en framställning av huvuddragen av rättstillståndet, utan dessutom i åtskilliga fall möjliggör en jämförande undersökning av de lokala förhållandena.
Slutligen bör framhävas att en undersökning som den föreliggande inte med utbyte kan begränsas till ett särskilt tidsavsnitt av bylagets historia. En sådan avgränsning skulle göra varje undersökning bristfällig, ty de yngre vedtägterna innehåller ofta rättsregler vars ursprung döljer sig i en avlägsen forntid, och som i stor utsträckning har bevarat sin ursprungliga karaktär, medan äldre vedtägter kan vara reformförslag som aldrig har slagit rot bland bönderna. Att urskilja äldre och yngre stoff i vedtägterna låter sig naturligtvis göras i viss mån, men för en undersökning som bygger på hela vedtägtssamlingen är ett sådant förberedande arbete omöjligt.
Ska en särskild tidsperiod framhävas, måste det bli 1600-talet, ty från detta århundrade är vedtägtsmaterialet rikligt, och godsägarnas växande ingrepp har ännu inte förmått att bryta ned det urgamla, självstyrande bylaget. Såvitt angår en rad problem rörande jordfälleskapet, möjliggör källmaterialet en långt fylligare framställning av äldre förhållanden och längre utvecklingslinjer.
Det finns alltså ingen annan utväg än att försöka teckna en bild av bylaget, som det i stort sett har bevarats oförändrat från de äldsta tiderna och intill utskiftningen, dock kommer det vid framställningen av själva landsbystyret att läggas särskild vikt vid det nämnda århundradet, så att allmänna uttalanden som huvudregel har giltighet för detta århundrade, medan äldre och yngre avvikelser kommer att framhävas.
Bland källmaterialet måste naturligtvis i första hand nämnas den samling av danska byvedtägter som Poul Bjerge, Thyge J. Søegaard och August F. Schmidt har utgivit 1904--1938 under beteckningen Danske Vider og Vedtægter (DVV). Samlingen innehåller de funna vedtägterna från det nuvarande danska riksområdet, däribland danskskrivna vedtägter från Nordslesvig, däremot omfattar samlingen inga skånska vedtägter.
Av vedtägterna från Skåne har bara några ytterst få utgivits, men i landsarkivet i Lund finns ca. 300 skånska byordningar, varav de allra flesta är från Kristianstads län. Dessa vedtägter har uttagits ur häradsrätternas arkiv, dit de med tiden har inlämnats i samband med förnyelse eller för framläggande under rättegångar. Bara ett fåtal av dessa vedtägter härstammar från dansktiden, men intill 1742, då den rikssvenska mönsterordningen utkommer, följer de alla den rent danska traditionen och är därför av mycket stor betydelse för förståelsen av det danska bylaget. I ett tillägg ges en förteckning över de för denna undersökning använda vedtägterna från Skåne.
Både i de danska och skånska tingböckerna finns emellertid åtskilliga vedtägter som ännu inte har utgivits eller insamlats, men som kan framtas genom en systematisk undersökning. Tingboksundersökningarna har medfört att sådana vedtägter i viss mån har kunnat användas vid framställningen.
I de kända vedtägterna föreligger ett så stort material att enbart dess karaktär och omfång berättigar en sammanfattande framställning av bylagets rättsförhållanden. Man upptäcker emellertid snabbt att vedtägternas bestämmelser ofta är obegripliga om de inte kompletteras med annat samtida material. Detta komplement har i första hand sökts i tingböckerna.
Då undersökningen av bylagets rättsförhållanden före utskiftningen inte kan koncentreras till ett bestämt tidsavsnitt, ligger en systematisk genomgång av samtliga danska och skånska tingböcker av betydelse för framställningen utanför det möjligas gränser. Det har alltså varit nödvändigt att begränsa genomläsningen av tingböcker till ett visst urval som kan vara representativt i såväl sakligt som geografiskt hänseende. Härtill kommer att det finns en alldeles utomordentligt stor skillnad i tingböckernas innehåll av bymål (dvs. rättsfall rörande bylagen).
I Skåne, där bönderna, särskilt efter övergången till Sverige, hade en avsevärt friare ställning i förhållande till herremännen än i Danmark, finner vi i stor utsträckning byns tvistigheter inbragte för häradsrätterna. I många trakter av Danmark kan man däremot knappast finna något egentligt bymål i tingböckerna, och arbetet kan som helhet jämföras med att leta efter en nål i en höstack.
Under arbetet med att välja ut de tingboksserier som måste anses vara givande har jag sökt betjäna mig av de erfarenheter som gjorts av forskare som i särskild grad har använt tingboksmaterialet. Bland fackhistorikerna är dr. phil. Hans H. Fussing föregångsman i detta avseende, och från honom har jag med tack mottagit olika upplysningar om tingböckernas karaktär i olika trakter. Det är förmodligen inte utan betydelse att anföra ett par uttalanden av folkminnessamlare som i åratal har genomplogt danska tingböcker. Aug. F. Schmidt, vilken jag har frågat om hans intryck av förekomsten av egentliga bymål i tingböckerna, uttalar härom: »Jeg har i aarenes løb været paa jagt efter stof af samme slags, som De ønsker, men uden resultat.« Lokalhistorikern C. Klitgaard uttalar: »Jeg har gennemgaaet alle vendsysselske herreds- og birketingbøger fra begyndelsen ... og op i 1700'erne samt alle vendsysselske købstadstingbøger og raadstueprotokoller, en del lensregnskaber og gadeskifteprotokoller, amtsskifteprotokoller, fæsteprotokoller med meget mere, Viborg landstings dombøger og justitsprotokoller for Vendsyssel, og jeg har følgelig tusinder af optegnelser fra disse kilder, men vedrørende grandelavene er stoffet fattigt.« Detta negativa resultat måste naturligtvis betraktas mot bakgrund av ensamgårdarnas stora antal i Vendsyssel, men över en tredjedel av gårdarna i detta syssel låg dock i byar.
Icke desto mindre kan värdefullt stoff hämtas ur tingböckerna, och de begränsade undersökningar det har varit möjligt att företaga inom ramen för denna undersökning har varit av utomordentligt stor betydelse för förståelsen av bylagets rättsförhållanden.
Förutom häradsrätternas tingböcker har det bevarade materialet från landstingen (landstingene) gjorts till föremål för undersökning, och samtliga domböcker från konungens retterting (kongens retterting, dvs. kungens högsta domstol) har genomgåtts jämte Højesterets domböcker och protokoll från 1662--1690.
Tingböckernas största betydelse består naturligtvis i den kännedom de ger oss om avgörandet av konkreta rättstvister. Domstolarna har emellertid intagit en mycket försiktig hållning till bylagets självstyre, och avgörandena fälls alltid rent konkret efter billighet. Vi finner därför inga abstrakta uttalanden om bylagets kompetens, bortsett från intetsägande hänvisningar till lagens ord; egentliga prejudikat finns alltså inte. Sådana finns emellertid såvitt angår en rad viktiga problem rörande rebning (rebning, dvs. jordskifte genom mätning med rep), särodling, fälladsbruk o.dyl. I en rad domar om dessa frågor från tiden före Danske Lov fastslås i allmänhet de för det berörda området gällande rättsreglerna, och prejudikaten citeras i stor utsträckning i likartade mål. Betydelsen av dessa domar kan i viss mån bedömas efter den utsträckning vari de har upptagits i de talrika privata domssamlingarna, vilka innehåller landstings- och rettertingsdommar särskilt från 1500-talet. Dessa domssamlingar har bevarats i ett stort antal avskrifter, som nu nästan alla finns på Det kgl. Bibliotek. Några enstaka finns dessutom på Rigsarkivet. Dessa privata domssamlingar innehåller bl.a. en rad landstingsdommar och enstaka rettertingsdommar, vilka inte är kända från andra källor.
Medan de överordnade domstolarnas avgöranden särskilt har betydelse för förståelsen av rättsförhållandena, utmärker sig häradsrätternas tingböcker särskilt genom de talrika utsagorna om bylagets dagliga verksamhet, vilka framkommer under vittnes- och partsförklaringar. Dessa utsagor är ofta nyckeln till förståelsen av vedtägternas sanna karaktär. Man får heller inte bortse från att vedtägterna i viss mån uppställer en idealbild av bylaget och dess verksamhet. De är nämligen ofta avfattade av prästerna eller av husbonden, och de innehåller en rad förbud och påbud som i många fall aldrig har efterlevts. Bylagets verkliga liv framgår däremot glimtvis av samtida uttalanden under rättegångar eller av karaktären hos de tvister som inbringas för häradsrätten.
För studiet av jordfälleskapet, däribland särskilt jordfördelningens problem, måste landskapslagarna, de övriga medeltidskällorna och det arkeologiska materialet vara av grundläggande betydelse. Landskiftet i dess senare former framträder i första hand i det framstående materialet som finns i förarbetena till Christian V:s matrikel (matrikel, dvs. jordebok), nämligen mark- och modellböckerna från 1680-talet. Till detta matrikelverk är emellertid ingen kartläggning knuten, och någon allmän kartläggning av de danska byjordarna har vi överhuvudtaget inte före utskiftningen. Visserligen börjar utskiftningsarbetet ofta med en omsorgsfull kartläggning av den bestående jordfördelningen, men dessa kartor lider ofta av den bristen att bara åsarnas (aasenes, dvs. tegskiftenas) och inte de enskilda åkerstyckenas gränser är avtecknade. Ett arbete med att jämföra markböckernas upplysningar med det befintliga kartmaterialet har inte varit möjligt inom ramen för föreliggande framställning, men man kan otvivelaktigt den vägen uppnå intressanta resultat.
Bara från Sønderjylland har vi i större omfattning kartor över byarna från tiden före utskiftningen. Framför allt måste nämnas Johs. Mejers kartsamling från ca. 1640, som omfattar samtliga byar i Aabenraa amt och som innehåller en mängd värdefulla upplysningar, bara inte just de upplysningar som är nödvändiga för förståelsen av landskiftets karaktär, nämligen avteckning av de enskilda tegar inom åsarna. Samma brist minskar i viss mån det värde den kartläggning har som lantmätaren Samuel Gries företog av en rad byar i Tyrstrup härad åren 1716--17. Till denna kartläggning finns i viss mån mätböcker, så att landskiftet kan rekonstrueras, liksom åtskilliga tegar är avtecknade. Handlingarna är dock ofta mycket bristfälliga, och kritik har riktats mot arbetets kvalitet. De från statsarkivet i Kiel 1936 avlämnade kartorna över en rad sönderjyska byar behandlar förhållandena vid olika utskiftningar i slutet av 1700-talet och ger så gott som inga upplysningar om den äldre jordfördelningen.
Som helhet är det danska kartmaterialet av ringa värde för denna framställning, men i gengäld har vi i de skånska kartorna över byjordarna ett framstående material för förståelsen av landskiftets karaktär. Skånes övergång till Sverige medförde en revision av jordens beskattning och av landgäldebetalningarna, och denna revision blev orsaken till en omsorgsfull kartläggning. Till följd därav har vi redan från 1600-talet ett flertal kartor över skånska byar, men det är dock särskilt det rikliga materialet från tiden kring 1700 som är av intresse. Dessa kartor finns dels i koncept vid Malmöhus och Kristianstads läns lantmäterikontor, dels i renovation i Lantmäteristyrelsens arkiv i Stockholm. Med kartorna följer lantmätarnas beskrivningar, vilka gör kartorna till ett så förträffligt material.
Det säger sig självt att lagstiftningen har utnyttjats vid utarbetandet av denna framställning i den utsträckning den berör de behandlade problemen, och detsamma gäller kungens öppna brev och missiv rörande förhållandena på krongodset.
Angående det övriga mycket spridda och olikartade källmaterialet finns det inte anledning att göra särskilda anmärkningar, dock ska det nämnas att framställningen av det svenska bylaget och sockenstämman (sognestævne) bygger på en undersökning av kyrkoböcker och sockenstämmoprotokoll.
II. Bosättning, bylag och jordfälleskap
Från våra äldsta historiska källor känner vi bara vårt folk som fast bosatta bönder, och våra äldsta rättsuppteckningar visar oss inget spår av en tidigare nomadtillvaro. Vår uppfattning om den fasta bosättningens många problem måste vi därför stycka samman ur slutledningar från senare tiders vittnesbörd och andra germanska bosättningar. Den bild som därvid tecknas kan bara visa oss förhållandena i huvuddrag, och de enskilda strecken i bilden kan ge anledning till mångfaldiga tvivel.
Det är inte avsikten i denna undersökning att ge något nytt bidrag till förståelsen av hur de äldsta bosättningarna har ägt rum, utan vi ska bara inledningsvis söka framlyfta några huvudpunkter ur de hittillsvarande undersökningarna.
Att de germanska folken har framgått ur vandrande stammar torde vara givet, och vi har från den romerska och grekiska historieskrivningen en viss kännedom om dessa stammars namn och färd. I historisk tid är de germanska stammarna emellertid inte längre nomader, men brist på tillräckliga landområden har snart tvingat den ena snart den andra stammen att bryta upp från boplatserna för att söka nytt land.[^11] De stora vandringarna som ägde rum under den s.k. folkvandringstiden har fört många germanska stammar från deras boplatser, men de bosättningar som ägde rum efter att dessa vandringar hade avslutats har i allmänhet varit fasta och beständiga i den meningen att stammen höll fast vid den bygd där den en gång hade slagit sig ned. Minst berörda av vandringarna var de germanska stammarna i norr och nordväst.
Vid den slutliga bosättningen har de enskilda ätterna spelat en betydande roll, och man måste räkna med att ätten har bosatt sig samlat under ledning av en hövding, vars makt omfattade ett flertal ätter. Vår kännedom om dessa förhållanden stöder sig nästan uteslutande på Caesars berättelser, vilka förmodligen behandlar germanska stammar som antingen fortfarande var på vandring på Caesars tid, eller som befann sig i en period med tilltagande fast bosättning. Caesar omtalar dels sveberna, dels germanerna i allmänhet.[^12] Om sveberna säger han att de inte hade varaktiga uppodlingar utan flyttade sina boplatser från år till år alltefter landets beskaffenhet. Om germanerna i allmänhet säger Caesar att ingen enskild man äger ett visst åkermått eller ett särskilt jordstycke, utan de olika ätter som har slutit sig samman får varje år jord tilldelad av hövdingarna efter dessas eget skön och måste året efter flytta till en annan plats.[^13]
Om denna beskrivning överhuvudtaget avser förhållandena efter den slutliga bosättningen, vilket ingalunda förefaller helt avgjort, visar den i varje fall att bosättningen har skett under ordnade förhållanden och under gemensam ledning. Den närmare förståelsen av tillvägagångssättet vid jordens fördelning kommer att dryftas nedan i kapitel 8, där även den senare berättelsen som Tacitus har gett i sin bok Germania, och som förmodligen i högre grad behandlar förhållandena efter den slutliga bosättningen, kommer att framtas.
Från senare källor kan vi inte hämta många upplysningar om förhållandet mellan ätten och bosättningen. Den alemanniska folkrätten visar oss dock att släkterna har sökt sig samman i samma bygd, se lex Alem. tit. 84: »... si quæ contentio orta fuerit inter duas genealogias de termino terræ eorum ...« (... om en tvist har uppstått mellan två släkter angående gränsen för deras jord ...),[^14] och resterna av ättens självstyre är så starka i de danska landskapslagarna att man svårligen kan tänka sig att gemenskapens myndighet skulle ha upplösts redan vid bosättningstiden.[^15]
Förbindelsen mellan Danmarks indelning i härader och bosättningen i bygder synes tyda i samma riktning.[^16]
En analys av vårt lands bebyggelsehistoria synes visa att den första bosättningen har skett på det viset att en större eller mindre stamgrupp har tagit en naturligt avgränsad bygd i besittning. Bygden är alltså det område som var underlagt det första bondesamhället,[^17] men hade naturligtvis flytande gränser. I Tyskland har man ansett sig kunna påvisa sådana ursprungliga områden för den första bosättningen i de s.k. "marker" (Marken).[^18] Om den vandrande stammen bara var liten, har den kanske slagit sig ned i ett enda bylag, och de senare byarna i bygden (marken) härstammar sålunda från denna moderby, men var stammen stor, har den tagit hela bygden i besittning och bosatt sig i olika, åtskilda bylag. Varje bylag har intagit en särskild åkermark, medan resten låg i fälled (fælled, dvs. allmänning) mellan alla bygdens byar. Den ursprungliga bosättningen har förmodligen ägt rum såväl i bylag som i gårdsanläggningar utan jordfälleskap,[^19] men i historisk tid är bylaget den allmänna bebyggelseformen i större delen av Danmark. Bosättningen i ensamgårdar var särskilt utbredd i Hardsyssel i Västjylland och i Vendsyssel i Nordjylland, där ensamgårdarna 1681--83 utgjorde respektive 40 procent och 27 procent av det samlade antalet gårdar,[^20] samt på Bornholm, där egentliga bylag knappast har varit kända.
Under lång tid har bygdefolket säkerligen levt sin tillvaro under samma styre som rådde före bosättningen. Intresset i den gemensamma marken mellan bylagen och fredens upprätthållande ombesörjdes av bygdetinget (bygdetinget), men tjodtinget (tjodtinget, dvs. folkförsamlingen) har säkerligen också existerat överallt där inte den gamla organisationen helt hade fallit sönder.[^21]
I Tyskland har vi talrika vittnesbörd om det gamla bygdestyret (Markenverfassung), om vars närmare karaktär några enstaka anmärkningar ska göras i föreliggande undersöknings första kapitel (se kapitel I). Bygdens byar har varit gemensamma om betesgång och skogshuggning, men har var för sig utskilt sin egen åkermark. De ursprungliga fällesmarkerna måste otvivelaktigt ha varit ganska stora, men efterhand fortskrider uppodlingen och den inre kolonisationen så mycket att den stora fällesmarken sönderstyckas och till slut försvinner, så att varje bylag intar ett overdrev (overdrev, dvs. utmark) till byns särskilda förfogande. I Danmark har vi inte avgörande vittnesbörd om existensen av sådana bygder, men dels talar en analys av bebyggelsens utveckling härför, dels har Karl Haff[^22] ansett sig kunna påvisa rester av sådana bygdemarker i de stora själländska utmarkerna. Däremot har vi inget spår av ett bygdelag motsvarande den tyska Markenverfassung.
Det överlägset största antalet danska byar måste antas härröra från en långt senare tid än den första bosättningen, men åtskilliga kan dock ha utvecklats ur de första bygdelagen. Med hjälp av ortnamnsstudier anser man sig kunna fastställa byarnas ålder eller i varje fall deras inbördes åldersordning. Byarna på -inge, -um, -løse, -lev och -sted anses sålunda vara äldre än vikingatiden, medan byarna med ändelserna -by, -torp (-trup, -drup, -rup) tillhör vikingatiden eller kanske är något äldre. Torpbyarna (torpbyerne) anlades också under de följande århundradena, och byarna med ändelsen -rød är ännu yngre.[^23] De arkeologiska undersökningarna visar att byar har existerat redan under stenåldern, och vi har säkra vittnesbörd om byanläggningar från den förromerska järnåldern.[^24] I Tyskland kan man genom skrivna källor spåra många byar tillbaka till den karolinska tiden, och vi kan finna åtskilliga befintliga bynamn i godsförteckningar från 600- och 700-talen.[^25]
Som regel ges det inte i dansk litteratur någon närmare förklaring på vad som ska förstås med det jordfälleskap varmed vi betecknar den agrarförfattning (agrarforfatning) som var gällande i Danmark intill utskiftningen. Taget i bokstavlig mening som ett uttryck för gemensam äganderätt till åkerjorden känner våra källor så gott som inget till ett sådant jordfälleskap. Däremot är den gemensamma rätten till overdrev, fälled och ävredsbete (ævredsgræsning) ett avgörande drag i den danska, liksom i den övriga germanska agrarförfattningen, och utan ett sådant sambruk kan man förmodligen inte tala om något jordfälleskap.
Det vore emellertid felaktigt att knyta denna beteckning enbart till det förhållande att det finns vissa jordar under gemensamt bruk. Även åkerjorden, över vilken varje enskild bonde råder självständigt, är under ett fälleskap som ingår som en avgörande del i den rådande agrarförfattningen. Detta fälleskap yttrar sig i första hand genom möjligheten till rebning (rebning) av jorden. Denna rebning vilar på grundsatsen om bymännens andelsrätt (andelsret) eller bymål (bymaal), som är avgörande för deras jordinnehav och deras bruksrätt över fällesjordarna samt för fördelningen av en rad rättigheter och skyldigheter, men medan andelen i fälladen är ideell, är andelen i den skiftade åkerjorden bestämd och påvislig och kan bara ändras genom omrebning.
Vid sidan av fällesjordarnas existens torde grundsatsen om bymännens andelsrätt vara det mest karakteristiska draget i den agrarförfattning vi betecknar som jordfälleskapet, även i de byar där bymålet -- uttryckt i bestämda måttenheter -- har fallit i glömska. Som ett tredje avgörande drag måste nämnas vangebruket (vangebruget), under vilket jorden är samlad i större vångar eller intäkter under samma hägnad. Det torde dock vara klart att det finns ett begreppmässigt samband mellan de två sistnämnda faktorerna, i det att man inte kan tänka sig en rebning eller andelsrätt om varje man har sin jord liggande för sig, eventuellt under eget hägn. Till dessa tre avgörande drag kommer en rad sekundära särdrag, till exempel den odlingstvång (dyrkningstvang) och det driftsfälleskap (driftsfællesskab) som i större eller mindre utsträckning har utvecklats inom bylaget.
Indledning
I. Undersøgelsens baggrund, retningslinjer og kildemateriale
Der er i tidens løb ydet talrige bidrag til den historiske undersøgelse af dansk landboret i videre forstand. Danske historikere har i vidt omfang været beskæftiget med at klargøre landboforholdene gennem tiderne, og de nyeste undersøgelser af bøndernes retsstilling i forhold til herremænd og statsmyndighed samt ejendoms- og jordforholdene paa landet bygger paa gammel tradition i dansk litteratur.
Man savner dog ofte i denne righoldige litteratur en vægtig indsats fra retsvidenskabens side, idet retshistorien næsten udelukkende bygger paa de resultater, som fremgaar af de — i almindelig forstand — historiske undersøgelser. Det ligger nært for at antage, at retshistorien har en særlig indsats at gøre paa dette omraade, thi medens maalet for de almindelige historiske undersøgelser i første række maa være at redegøre for de faktiske tilstande, herunder naturligvis ogsaa de gældende retsregler, i en undersøgt tidsperiode, vil retshistorien i særlig grad have til opgave at undersøge retsreglernes udvikling. Paa omraader, hvor generelle retsregler kun findes i begrænset omfang, og hvor udviklingen ofte bryder sig vej paa tværs af gældende paabud og forbud, vil den almene, historiske undersøgelse ofte i mindre grad være indstillet paa at klargøre og fremhæve den principhistoriske udvikling, og ikke mindst paa saadanne omraader har retshistorien en vigtig opgave at løse.
De historiske undersøgelser af danske landboforhold har imidlertid kun i ringe grad beskæftiget sig med landsbyens indre retsforhold. Herved forstaar jeg bylagets indre organisation, dets begrænsede selvstyre og bondelagets retlige forhold til den særlige jordfordeling, drifts- og brugsmaade, som vi under eet betegner som jordfællesskabet. Ganske vist har jordfællesskabets problemer igennem det sidste halve hundrede aar været gjort til genstand for omhyggelige og resultatrige undersøgelser, der stadigvæk videreføres og udbygges af den historiske forskning, men disse problemer har i for ringe grad været sat i forbindelse med bondernes retlige stilling indenfor bylaget og i forhold til de omliggende bylag. Man har i højere grad set jordfællesskabets problemer udefra i stedet for at se dem gennem bymandens øjne og paa baggrund af hans daglige problemer.
Studiet af landsbystyret har her i landet hidtil næsten udelukkende været overladt lokalhistorikere og folkemindesamlere; to forskergrupper, som har gjort et enestaaende arbejde med at indsamle kildemateriale til forstaaelse af bylagets daglige liv, men som ikke har formaaet — og vel heller ikke har set det som deres opgave — at give en samlet kultur- og retshistorisk fremstilling af de hovedproblemer, som har været af afgørende betydning for hovedparten af dette lands befolkning igennem aarhundreder. Savnet af en saadan sammenfattende fremstilling har paa den anden side hindret de nævnte forskergrupper i at hæfte sig ved netop det kildemateriale, som har særlig relevans for en saadan fremstilling, og resultatet er blevet, at de mange og spredte undersøgelser, ogsaa i henseende til kildematerialet, er af overvejende folkloristisk betydning, medens retshistorien kun hist og her kan hente guldkorn i de righoldige samlinger.
I Sverige har studiet af bylagets forhold modtaget en værdifuld berigelse gennem de kulturgeografiske undersøgelser, hvoraf kan fremhæves G. Lindgrens undersøgelser,[^1] der især belyser bylagets problemer paa baggrund af dyrkningssystemets udvikling, G. Nordholm,[^2] hvis undersøgelser er grundlæggende for studiet af det skaanske kortmateriale, Åke Campbell,[^3] der fremstiller de skaanske hegnssystemers karakter og udvikling og Sven Dahls[^4] næringsgeografiske undersøgelser af forholdene i nogle sydskaanske herreder. Hertil kan føjes Sigurd Erixons[^5] etnologiske arbejder, der omfatter undersøgelser af by- og bebyggelsesformer samt en sammenfattende fremstilling af det svenske landsbystyre.
Fra Finland kan nævnes H. Smeds,[^6] hvis undersøgelser bidrager til belysning af ejendomsforhold og landnam og Gabriel Nikander,[^7] der i nutidens landnam og skifteformer i Nordens yngste kulturomraader har fremdraget et righoldigt materiale til belysning af de ældste brugs- og besiddelsesformer.
Nærværende undersøgelse er for det første gaaet ud fra den forudsætning, at det danske landsbystyre ikke kan skildres paa en tilfredsstillende maade, uden at dette sker i forbindelse med en ret indgaaende undersøgelse af den reale baggrund for dette styres opkomst og funktion, nemlig det problemkompleks, der sædvanligvis sammenfattes under betegnelsen jordfællesskabet. Blandt disse problemer har især skifteformerne og jordfordelingen været gjort til genstand for hyppige og indgaaende studier i dansk historisk litteratur, men jeg har fundet det nødvendigt at medtage en fremstilling af de sider af jordfællesskabet, som har særlig betydning for landsbystyrets virksomhed, og jeg har især under arbejdet med landsbystyrets centrale problemer maattet erkende nødvendigheden af, at jordfællesskabets problemer underkastes en selvstændig undersøgelse ud fra en synsvinkel, der er bestemt af fremstillingens hovedformaal.
En fremstilling af det danske landsbystyre og af dets reale forudsætninger støder imidlertid paa store vanskeligheder, der bl.a. har deres udspring i den videnskabelige opdeling i discipliner.
Det er umuligt at give en tilfredsstillende fremstilling af disse spørgsmaal alene ved en undersøgelse af de gældende retsregler, vedtægter og domsafgørelser. Det er en selvfølge, at det historiske kildemateriale i videst muligt omfang maa ligge til grund for fremstillingen, men det er tillige nødvendigt at tage tilbørlige hensyn til de resultater, der er opnaaet gennem den kulturgeografiske og etnografiske forskning.
Forsøget paa at løse en saadan opgave kan paa forhaand synes at være halsløs gerning, fordi det er vanskeligt for en enkelt forfatter at være i besiddelse af den nødvendige viden indenfor de nævnte hjælpevidenskaber til med den fornødne indsigt at belyse de reale problemer ud fra saa mange forskellige synspunkter. Der findes imidlertid ingen anden udvej, dersom fremstillingen skal kunne gøre krav paa at give et tilforladeligt billede af det liv, der levedes i bylaget, de mangeartede problemer, der opstod i laget og de retsprincipper, der har været bestemmende for den gensidige regulering af bylagets tilværelse. Det er derfor i første række denne fremstillings formaal at søge klarlagt de retsprincipper, der har været bestemmende for bylagets og bystyrets virksomhed, men det vil tillige blive forsøgt at belyse disse retsprincipper, deres baggrund og funktion ud fra synspunkter, der maaske ligger den egentlige retshistorie fjernt, i haabet om at en forsigtig anvendelse af de anerkendte eller dog sandsynlige resultater indenfor de nævnte hjælpevidenskaber vil give fremstillingen en mere almén gyldighed.
Men ogsaa andre principielle og praktiske vanskeligheder taarner sig op for en undersøgelse, som den nærværende. Det er en kendt sag, at der ofte er en udtalt mangel paa korrespondens imellem centrallovgivning og lokal administration og retspleje,[^8] idet centraladministrationens kategoriske paabud meget ofte aldeles ikke overholdes. Vil man undersøge de faktiske tilstande, maa man søge at klarlægge, hvorledes udviklingen lokalt har artet sig og altsaa gennemgaa det tilgængelige arkivmateriale vedrørende forholdene indenfor det paagældende lokale omraade. Hvor en centrallovgivning helt eller delvis mangler, findes der overhovedet ingen anden udvej end at søge forholdene klarlagt i de enkelte lokale omraader, men en sammenfattende fremstilling støder i det første som i det andet tilfælde paa den store vanskelighed, at retsprincipperne ingenlunde behøver at være de samme indenfor det samme retsomraades forskellige egne. Man kan ikke slutte sig fra retsforholdene i eet omraade til retsforholdene i et andet. Dette gælder først og fremmest de folkelige retsdannelser, der er hovedgenstanden for nærværende undersøgelse.
Den systematisk rigtige fremgangsmaade vil derfor være at tilvejebringe indgaaende lokale undersøgelser vedrørende bylag og jordfællesskab indenfor de enkelte omraader, og saadanne lokale undersøgelser er faktisk i stort omfang gennemført. Først og fremmest har vi den righoldige samling af vedtægter, der danner et godt grundlag for at sammenligne retstilstanden i de forskellige egne af landet. Men vedtægternes regler maa læses med den største forsigtighed, naar de ikke tillige kan belyses indgaaende af materiale fra de lokale tingbøger, fra godsadministrationen eller kortmaterialet. Saadanne indgaaende lokale undersøgelser af jordfællesskabets problemer er gennemført i enkelte egne af landet, saaledes især Troels Finks undersøgelser af udskiftningen i Sønderjylland før 1770[^9] og Ole Widdings endnu ufuldendte undersøgelser af landskiftet paa Lolland.[^10] Det vil imidlertid tage flere menneskealdre at gennemføre et stort antal saadanne lokale undersøgelser, og for en enkelt forfatter er opgaven uløselig.
Naar en sammenfattende undersøgelse trods disse indvendinger skal forsøges, er een af aarsagerne den, at de lokale undersøgelser ganske vist er grundlaget for en fuldt tilfredsstillende, sammenfattende og sammenlignende undersøgelse, men en fremstilling af hovedprincipperne er tillige en nødvendighed for en tilfredsstillende undersøgelse af de lokale forhold. Mange af de møjsommeligt foretagne lokalhistoriske undersøgelser er uden virkelig videnskabelig værdi, fordi materialeindsamlingen og stofbehandlingen er foretaget uden det faste grundlag — til bekræftelse eller kritik — som en sammenfattende, principhistorisk undersøgelse vilde være, og mange af de resultater, der er opnaaet gennem de videnskabeligt værdifulde, lokale undersøgelser af jordfællesskabets problemer, vil svæve frit i luften, dersom de ikke betragtes i forhold til hovedlinjerne i den rigsomfattende udvikling, saaledes som denne ledes af statsmagten og rigets øverste domstole.
Dertil kommer, at de lokale undersøgelser af selve landsbystyret er gennemført i et saa stort omfang, at en sammenfattende undersøgelse nok tør voves, og i de fremdragne landsbyvedtægter har vi et materiale, der — naar det suppleres med de undersøgelser af tingbøger, landstings- og rettertingsdomme, som det indenfor en kortere aarrække er muligt at gennemføre — i mange tilfælde ikke alene afgiver grundlag for en fremstilling af hovedtrækkene af retstilstanden, men tillige i adskillige tilfælde muliggør en sammenlignende undersøgelse af de lokale forhold.
Endelig bør fremhæves, at en undersøgelse som den nærværende ikke med udbytte kan begrænses til et særligt tidsafsnit af bylagets historie. En saadan afgrænsning vilde gøre enhver undersøgelse mangelfuld, thi de yngre vedtægter indeholder ofte retsregler, hvis oprindelse skjuler sig i en fjern fortid, og som i vid udstrækning har bevaret deres oprindelige karakter, medens ældre vedtægter kan være reformforslag, der aldrig har slaaet rod blandt bønderne. At udskille ældre og yngre stof i vedtægterne lader sig naturligvis nok gøre i et vist omfang, men for en undersøgelse, der bygger paa hele vedtægtssamlingen, er et saadant forberedende arbejde umuligt.
Skal en særlig tidsperiode fremhæves, maa det blive 1600-tallet, thi fra dette aarhundrede er vedtægtsmaterialet rigeligt, og godsejernes voksende indgreb har endnu ikke formaaet at nedbryde det ældgamle, selvstyrende landsbylag. For saa vidt angaar en række problemer vedrørende jordfællesskabet, muliggør kildematerialet en langt fyldigere fremstilling af ældre forhold og længere udviklingslinjer.
Der er altsaa ingen anden udvej end at forsøge paa at tegne et billede af bylaget, som det stort set har været bevaret uændret fra de ældste tider og indtil udskiftningen, dog vil der ved fremstillingen af selve landsbystyret blive lagt særlig vægt paa det nævnte aarhundrede, saaledes at almindelige udtalelser som hovedregel har gyldighed for dette aarhundrede, medens ældre og yngre afvigelser vil blive fremhævet.
Blandt kildematerialet maa naturligvis i første række nævnes den samling af danske landsbyvedtægter, som Poul Bjerge, Thyge J. Søegaard og August F. Schmidt har udgivet i 1904–1938 under betegnelsen Danske Vider og Vedtægter (DVV). Samlingen indeholder de fundne vedtægter fra det nuværende danske rigsomraade herunder danskskrevne vedtægter fra Nordslesvig, derimod omfatter samlingen ingen skaanske vedtægter.
Af vedtægterne fra Skaane er kun nogle ganske faa udgivet, men i landsarkivet i Lund findes ca. 300 skaanske byordninger, hvoraf de allerfleste er fra Kristianstad len. Disse vedtægter er udtaget af herredsretternes arkiver, hvortil de i tidens løb er indleveret i anledning af fornyelse eller til fremlæggelse under retssager. Kun et faatal af disse vedtægter stammer fra danskertiden, men indtil 1742, da den rigssvenske mønsterordning udkommer, følger de alle den rent danske tradition og er derfor af meget stor betydning for forstaaelsen af det danske bylag. I et tillæg bringes en fortegnelse over de til denne undersøgelse anvendte vedtægter fra Skaane.
Baade i de danske og skaanske tingbøger findes imidlertid adskillige vedtægter, som endnu ikke er udgivet eller indsamlet, men som vil kunne fremdrages ved en systematisk undersøgelse. Tingbogsundersøgelserne har medført, at saadanne vedtægter i et vist omfang har kunnet benyttes ved fremstillingen.
I de kendte vedtægter foreligger der et saa stort materiale, at alene dettes karakter og omfang berettiger en sammenfattende fremstilling af bylagets retsforhold. Man vil imidlertid hurtigt opdage, at vedtægternes bestemmelser ofte er uforstaaelige, hvis de ikke suppleres med andet samtidigt materiale. Dette supplement er i første række søgt i tingbøgerne.
Da undersøgelsen af bylagets retsforhold inden udskiftningen ikke kan koncentreres til et bestemt tidsafsnit, ligger en systematisk gennemgang af samtlige danske og skaanske tingbøger af betydning for fremstillingen udenfor det muliges grænser. Det har altsaa været nødvendigt at begrænse gennemlæsningen af tingbøger til et vist udsnit, der kan være repræsentativt i saavel saglig som geografisk henseende. Dertil kommer, at der er en ganske overordentlig stor forskel paa tingbøgernes indhold af bysager.
I Skaane, hvor bonderne, især efter overgangen til Sverige, havde en betydelig friere stilling i forhold til herremændene end i Danmark, finder vi i stort omfang byens tvistigheder indbragt for herredsretterne. I mange egne af Danmark kan man derimod næppe finde nogen egentlig bysag i tingbøgerne, og arbejdet kan som helhed sammenlignes med eftersøgningen af en synaal i en høstak.
Under arbejdet med at udvælge de tingbogsrækker, der maatte anses for givtige, har jeg søgt at betjene mig af de erfaringer, som er gjort af forskere, der i særlig grad har anvendt tingbogsmaterialet. Blandt faghistorikerne er dr. phil. Hans H. Fussing foregangsmand i saa henseende, og fra ham har jeg med tak modtaget forskellige oplysninger om tingbøgernes karakter i forskellige egne. Det er formentlig ikke uden betydning at anføre et par udtalelser af folkemindesamlere, som i aarevis har gennemplojet danske tingbøger. Aug. F. Schmidt, hvem jeg har spurgt om hans indtryk af forekomsten af egentlige bysager i tingbøgerne, udtaler herom: »Jeg har i aarenes løb været paa jagt efter stof af samme slags, som De ønsker, men uden resultat.« Lokalhistorikeren C. Klitgaard udtaler: »Jeg har gennemgaaet alle vendsysselske herreds- og birketingbøger fra begyndelsen ... og op i 1700'erne samt alle vendsysselske købstadstingbøger og raadstueprotokoller, en del lensregnskaber og gadeskifteprotokoller, amtsskifteprotokoller, fæsteprotokoller med meget mere, Viborg landstings dombøger og justitsprotokoller for Vendsyssel, og jeg har følgelig tusinder af optegnelser fra disse kilder, men vedrørende grandelavene er stoffet fattigt.« Dette negative resultat maa naturligvis betragtes paa baggrund af enkeltgaardenes store antal i Vendsyssel, men over ⅓ af gaardene i dette syssel laa dog i landsbyer.
Ikke desto mindre kan der fra tingbøgerne hentes værdifuldt stof, og de begrænsede undersøgelser, det har været muligt at foretage indenfor rammerne af denne undersøgelse, har været af overordentlig stor betydning for forstaaelsen af bylagets retsforhold.
Foruden herredsretternes tingbøger har det beholdne materiale fra landstingene været gjort til genstand for undersøgelse, og samtlige dombøger fra kongens retterting er gennemgaaet tillige med højesterets dombøger og protokoller fra 1662–1690.
Tingbøgernes største betydning bestaar naturligvis i det kendskab, de giver os til afgørelsen af konkrete retsstridigheder. Domstolene har imidlertid indtaget en meget forsigtig holdning til bylagets selvstyre, og afgørelserne træffes altid rent konkret efter billighed. Vi finder derfor ikke abstrakte udtalelser om bylagets kompetence, bortset fra intetsigende henvisninger til lovens ord, egentlige præjudicater findes altsaa ikke. Saadanne findes imidlertid for saa vidt angaar en række vigtige problemer angaaende rebning, særdrift, fælledbrug o.lign. I en række domme om disse spørgsmaal fra tiden for DL fastslaas i almindelighed de for det paagældende omraade gældende retsregler, og præjudicaterne citeres i stor udstrækning i ligeartede sager. Betydningen af disse domme kan i nogen grad bedømmes efter den udstrækning, hvori de er optaget i de talrige private domssamlinger, der indeholder landstings- og rettertingsdomme især fra 1500-tallet. Disse domssamlinger er bevaret i et stort antal afskrifter, som nu næsten alle findes paa Det kgl. Bibliotek. Nogle enkelte findes desuden paa Rigsarkivet. Disse private domssamlinger indeholder bl.a. en række landstingsdomme og enkelte rettertingsdomme, som ikke kendes fra andre kilder.
Medens de overordnede domstoles afgørelser især har betydning for forstaaelsen af retsforholdene, udmærker herredsretternes tingbøger sig især ved de talrige udsagn om bylagets daglige virksomhed, som fremkommer under vidne- og partsforklaringer. Disse udsagn er ofte nøglen til forstaaelsen af vedtægternes sande karakter. Man maa heller ikke se bort fra, at vedtægterne i nogen grad opstiller et idealbillede af bylaget og dets virksomhed. De er nemlig ofte affattet af præsterne eller af husbonden, og de indeholder en række forbud og paabud, som i mange tilfælde aldrig er blevet overholdt. Bylagets virkelige liv fremgaar derimod glimtvis af samtidige udtalelser under retssager eller af karakteren af de stridigheder, der indbringes for herredsretten.
For studiet af jordfællesskabet, herunder især jordfordelingens problemer, maa landskabslovene, de øvrige middelalderkilder og det arkæologiske materiale være af grundlæggende betydning. Landskiftet i dets senere former fremtræder i første række i det fremragende materiale, som findes i forarbejderne til Christian V's matrikel, nemlig mark- og modelbøgerne fra 1680'erne. Til dette matrikelværk er der imidlertid ikke knyttet nogen kortlægning, og nogen almindelig kortlægning af de danske landsbyjorder har vi overhovedet ikke før udskiftningen. Ganske vist begynder udskiftningsarbejdet ofte med en omhyggelig kortlægning af den bestaaende jordfordeling, men disse kort lider hyppigt af den mangel, at kun aasenes og ikke de enkelte agerstykkers grænser er aftegnede. Et arbejde med at sammenligne markbøgernes oplysninger med det eksisterende kortmateriale har ikke været muligt indenfor rammerne af nærværende fremstilling, men man vil utvivlsomt ad denne vej kunne opnaa interessante resultater.
Kun fra Sønderjylland har vi i større omfang kort over landsbyerne fra tiden før udskiftningen. Først og fremmest maa nævnes Johs. Mejers kortsamling fra ca. 1640, der omfatter samtlige byer i Aabenraa amt, og som indeholder et væld af værdifulde oplysninger, blot ikke netop de oplysninger, som er nødvendige for forstaaelsen af landskiftets karakter, nemlig aftegning af de enkelte agre indenfor aasene. Den samme mangel forringer i nogen grad den kortlægning over en række byer i Tyrstrup hd., som landmaaleren Samuel Gries foretog i aarene 1716–17. Til denne kortlægning findes der i et vist omfang maalebøger, saaledes at landskiftet kan konstrueres, ligesom adskillige agre er aftegnede. Akterne er dog ofte meget mangelfulde, og der har været rejst kritik imod arbejdets kvalitet. De fra statsarkivet i Kiel i 1936 afleverede kort over en række sønderjyske byer omhandler forholdene ved forskellige udskiftninger i slutningen af 1700-tallet og giver saa godt som ikke oplysninger om den ældre jordfordeling.
Som helhed taget er det danske kortmateriale af ringe værdi for denne fremstilling, men til gengæld har vi i de skaanske kort over landsbyjorderne et fremragende materiale til forstaaelse af landskiftets karakter. Skaanes overgang til Sverige medførte en revision af jordens beskatning og af landgildebetalingerne, og denne revision blev aarsagen til en omhyggelig kortlægning. Som følge deraf har vi allerede fra 1600-tallet en hel del kort over skaanske landsbyer, men det er dog især det righoldige materiale fra tiden omkring 1700, som er af interesse. Disse kort findes dels i koncept i Malmøhus og Kristianstads lens lantmäterikontor dels i renovation i lantmäteristyrelsens arkiv i Stockholm. Med kortene følger landmaalernes beskrivelser, der gør kortene til et saa fortræffeligt materiale.
Det siger sig selv, at lovgivningen er benyttet til udarbejdelse af denne fremstilling i den udstrækning, den vedrører de omhandlede problemer, og det samme gælder kongens aabne breve og missiver vedrørende forholdene paa krongodset.
Angaaende det øvrige meget spredte og forskelligartede kildemateriale er der ikke grund til at gøre særlige bemærkninger, dog skal det nævnes, at fremstillingen af det svenske bylag og sognestævne bygger paa en undersøgelse af kirkebøger og sognestævneprotokoller.
II. Bosættelse, bylag og jordfællesskab
Fra vore ældste historiske kilder kender vi kun vort folk som fast bosatte bønder, og vores ældste retsoptegnelser viser os intet spor af en tidligere nomadetilværelse. Vor opfattelse af den faste bosættelses mange problemer maa vi derfor stykke sammen af slutninger fra senere tiders vidnesbyrd og andre germanske bosættelser. Det billede, der derved tegnes, kan kun vise os forholdene i hovedtræk, og de enkelte streger i billedet kan give anledning til mangfoldige tvivl.
Det er ikke hensigten i denne undersøgelse at give noget nyt bidrag til forstaaelsen af, hvorledes de ældste bosættelser har fundet sted, men vi skal blot indledningsvis søge at drage nogle hovedpunkter i de hidtidige undersøgelser frem.
At de germanske folk er fremgaaet af vandrende stammer, turde være givet, og vi har fra den romerske og græske historieskrivning et vist kendskab til disse stammers navne og færden. I historisk tid er de germanske stammer imidlertid ikke længere nomader, men mangel paa tilstrækkelige landomraader har snart tvunget den ene snart den anden stamme til at bryde op fra bopladserne for at søge nyt land.[^11] De store vandringer, som fandt sted i den saakaldte folkevandringstid, har ført mange germanske stammer fra deres bopladser, men de bosættelser, som fandt sted, efter at disse vandringer var bragt til afslutning, har i almindelighed været faste og vedvarende i den forstand, at stammen holdt fast ved den bygd, hvor den een gang havde slaaet sig ned. Mindst berørt af vandringerne var de germanske stammer i nord og nordvest.
Ved den endelige bosættelse har de enkelte ætter spillet en betydelig rolle, og man maa regne med, at ætten har bosat sig samlet og under ledelse af en høvding, hvis magt omfattede et flertal af ætter. Vort kendskab til disse forhold støtter sig næsten udelukkende til Caesars beretninger, der formentlig omhandler germanske stammer, som enten stadig var paa vandring paa Cæsars tid, eller som var inde i en periode med tiltagende fast bosættelse. Cæsar omtaler dels sueberne dels germanerne i almindelighed.[^12] Om sueberne siger han, at de ikke havde varige opdyrkninger men forlagde deres bopladser fra aar til aar alt efter landets beskaffenhed. Om germanerne i almindelighed siger Cæsar, at ingen enkeltmand ejer et vist agermaal eller et særskilt land, men de forskellige ætter, som har sluttet sig sammen, faar hvert aar tildelt jord af høvdingene efter disses eget skøn og maa aaret efter flytte til et andet sted.[^13]
Hvis denne beskrivelse overhovedet angaar forholdene efter den endelige bosættelse, hvad der ingenlunde forekommer ganske afgjort, viser den i hvert fald, at bosættelsen er foregaaet under ordnede forhold og under fælles ledelse. Den nærmere forstaaelse af fremgangsmaaden ved jordens fordeling vil blive drøftet nedenfor i kapitel 8, hvor ogsaa den senere beretning, som Tacitus har givet i sin bog Germania, og som formentlig i højere grad omhandler forholdene efter den endelige bosættelse, vil blive fremdraget.
Fra senere kilder kan vi ikke hente mange oplysninger om forholdet mellem ætten og bosættelsen. Den alemanniske folkeret viser os dog, at slægterne har søgt sammen i den samme bygd, se lex Alem. tit. 84: »... si quæ contentio orta fuerit inter duas genealogias de termino terræ eorum ...«,[^14] og resterne af ættens selvstyre er saa stærke i de danske landskabslove, at man vanskeligt kan tænke sig, at fællesskabets myndighed skulde have været opløst allerede paa bosættelsens tid.[^15]
Forbindelsen mellem Danmarks inddeling i herreder og bosættelsen i bygder synes at tyde i samme retning.[^16]
En analyse af vort lands bebyggelseshistorie synes at godtgøre, at den første bosættelse er foregaaet paa den maade, at en større eller mindre stammegruppe har taget en naturligt afgrænset bygd i besiddelse. Bygden er altsaa det omraade, som var underlagt det første bondesamfund,[^17] men havde naturligvis flydende grænser. I Tyskland har man ment at kunne paavise saadanne oprindelige omraader for den første bosættelse i de saakaldte »marker«.[^18] Hvis den vandrende stamme kun var lille, har den maaske nedsat sig i et enkelt bylag, og de senere byer i bygden (marken) stammer saaledes fra denne moderby, men var stammen stor, har den taget hele bygden i besiddelse og bosat sig i forskellige, adskilte bylag. Hvert bylag har indtaget en særlig agermark, medens resten laa i fælled mellem alle bygdens byer. Den oprindelige bosættelse har formentlig fundet sted saavel i bylag som i gaardanlæg uden jordfællesskab,[^19] men i historisk tid er bylaget den almindelige bebyggelsesform i størstedelen af Danmark. Bosætningen i enkeltgaarde var særlig udbredt i Hardsyssel i Vestjylland og i Vendsyssel i Nordjylland, hvor enkeltgaardene i 1681–83 udgjorde henholdsvis 40 pct. og 27 pct. af det samlede antal gaarde,[^20] samt paa Bornholm, hvor egentlige bylag knapt nok har været kendt.
I lang tid har bygdefolket sikkert levet sin tilværelse under det samme styre, som var herskende før bosættelsen. Interessen i den fælles mark mellem bylagene og fredens opretholdelse blev varetaget af bygdetinget, men tjodtinget har sikkert ogsaa eksisteret overalt, hvor ikke den gamle organisation var faldet helt fra hinanden.[^21]
I Tyskland har vi talrige vidnesbyrd om det gamle bygdestyre (Markenverfassung), om hvis nærmere karakter nogle enkelte bemærkninger skal gøres i nærværende undersøgelses første kapitel. Bygdens byer har været fælles om græsgang og skovhugst, men har hver især udskilt deres egen agermark. De oprindelige fællesmarker maa utvivlsomt have været temmelig store, men efterhaanden skrider opdyrkningen og den indre kolonisation saa meget frem, at den store fællesmark sønderstykkes og til sidst forsvinder, saaledes at hvert bylag indtager et overdrev til byens særlige raadighed. I Danmark har vi ikke afgørende vidnesbyrd om eksistensen af saadanne bygder, men dels taler en analyse af bebyggelsens udvikling herfor, dels har Karl Haff[^22] ment at kunne paavise rester af saadanne bygdemarker i de store sjællandske overdrev. Derimod har vi intet spor af et bygdelag svarende til den tyske Markenverfassung.
Langt det største antal danske landsbyer maa antages at hidrøre fra en langt senere tid end den første bosættelse, men adskillige kan dog have udviklet sig af de første bygdelag. Ved hjælp af stednavneundersøgelser mener man at kunne fastslaa landsbyernes alder eller i hvert fald deres indbyrdes aldersorden. Byerne paa -inge, -um, -løse, -lev og -sted skulle saaledes være ældre end vikingetiden, medens byerne med endelserne -by, -torp (-trup, -drup, -rup) tilhører vikingetiden eller er maaske lidt ældre. Torpbyerne anlægges ogsaa i de følgende aarhundreder, og byerne med endelsen -rød er endnu yngre.[^23] De arkæologiske undersøgelser viser, at landsbyer har eksisteret allerede i stenalderen, og vi har sikre vidnesbyrd om landsbyanlæg fra den forromerske jernalder.[^24] I Tyskland kan man gennem skrevne kilder spore mange landsbyer tilbage til den karolinske tid, og vi kan finde adskillige eksisterende landsbynavne i godsfortegnelser fra 600- og 700-tallet.[^25]
Som regel gives der ikke i dansk litteratur nogen nærmere forklaring paa, hvad der skal forstaas ved det jordfællesskab, hvormed vi betegner den agrarforfatning, der var gældende i Danmark indtil udskiftningen. Taget i den bogstavelige betydning som et udtryk for fælles ejendomsret til agerjorden kender vore kilder saa godt som intet til et saadant jordfællesskab. Derimod er den fælles ret til overdrev, fælled og ævredsgræsning et afgørende træk i den danske, saavel som i den øvrige germanske agrarforfatning, og uden et saadant sambrug kan man formentlig ikke tale om noget jordfællesskab.
Det vil imidlertid være urigtigt at knytte denne betegnelse alene til det forhold, at der findes visse jorder under fælles brug. Ogsaa agerjorden, hvorover hver enkelt bonde raader selvstændigt, er under et fællesskab, der indgaar som et afgørende led i den herskende agrarforfatning. Dette fællesskab ytrer sig i første række gennem adgangen til rebning af jorden. Denne rebning hviler paa grundsætningen om bymændenes andelsret eller bymaal, der er afgørende for deres jordbesiddelse og deres brugsret over fællesjorder samt for fordelingen af en række rettigheder og forpligtelser, men medens andelen i fælled er ideel, er andelen i skiftet agerjord bestemt og paaviselig og kan kun ændres gennem omrebning.
Ved siden af eksistensen af fællesjorder, turde grundsætningen om bymændenes andelsret være det mest karakteristiske træk i den agrarforfatning, vi betegner som jordfællesskabet, ogsaa i de byer, hvor bymaalet — udtrykt i bestemte maaleenheder — er gaaet i glemme. Som et tredie afgørende træk maa nævnes vangebruget, hvorunder jorden er samlet i større vange eller indtægter under samme hegn. Det turde dog være klart, at der er en begrebsmæssig sammenhæng mellem de to sidstnævnte faktorer, idet man ikke kan tænke sig en rebning eller andelsret, saafremt hver mand har sin jord liggende for sig eventuelt under eget hegn. Til disse tre afgørende træk kommer en række sekundære ejendommeligheder for eks. den dyrkningstvang og det driftsfællesskab, som i større eller mindre omfang har udviklet sig indenfor bylaget.